Isabella Rothberg: Nya och gamla textlandskap
I medelklassens privata rum, i villor och lägenheter, rör sig flera av de nyskrivna pjäserna som visas på Viirus Textfest.
En deprimerad mamma mitt uppe i julstressen. Ett vackert, framgångsrikt par som bjuder in en arbetarklasstjej till trekant. En läkare med vinflaska, uppvärmd pasta och gamla klassfoton på bordet. Röda ringar ritade runt ansiktena på hans forna mobbare.
Bekanta själsliga landskap. Nästan för bekanta.
Därför känns Sara Ehnholm Hielms pjäs Vinterkriget – here we go again så upprymmande. Ehnholm Hielm riktar blicken mot samhället, strukturerna, politiken, och utforskar med satirens medel det sätt som nyliberalismen tillämpas på verkstadsgolvet, ja, på en arbetsplats i ett ideologiskt brytningsskede.
Det är första gången som jag upplevt att arbetstagarens frustration i SSS-Finland ventilerats på teaterscenen. Och det är just det här jag hade hoppats att Kulturfondens satsning på nyskriven svenskspråkig dramatik skulle frammana: något nytt, annorlunda och oförsiktigt.
Överraskande många av pjäserna på Textfest håller sig till det traditionella dramats ramar. Lite trist med tanke på att teater inte behöver se ut som tv och film och forma sig som en enhetlig berättelse kring den klassiska dramatiska bågen.
Tvärtom kan teater spränga ramarna och ta helt andra vägar, liksom den finskspråkiga dramatiken gjort. Höstens, i mitt tycke, bästa pjäs som satts upp på en Helsingforsscen är Tuomas Timonens Melusta valittanut puukotettiin (Klagade på oljud, knivhöggs), en text som vägrar både intrig och enskilt tema.
Genom scener och fragment lyckas den ändå uttrycka så mycket om uppväxt, barn och föräldrar, att bo i höghus.
Bland Viiruspjäserna är det Johanna Koljonens Kycklingrättegången som vågar utmana formen, utnyttja teaterns möjligheter fullt ut. Pjäsen ger också det mest samtida intrycket av alla texter. Från ett faktiskt rättsfall mynnar den ut i fantasi och rolig teaterlek. Frågor om klass, konst och exploatering formuleras av domstolshabituéer och partyprofiler. Intelligent och mustigt, också tack vare Robert Kocks läckra ljudvärld och Fredrik Lundqvists skarpa regi.
Textfest är inte minst ett kraftprov för regissörer som på två veckors tid ska staka ut en vision. Bland dem utmärker sig två relativt nya namn, Sinna Virtanen och Linda Wallgren.
Styv är också Maria Lundströms tolkning av Johanna Holmströms pjäs Stephen Hawking är inte rädd för mörker. Dramatisk musik som piskar fram stora känslor, möter scenens minivärld – klaustrofobiska glaskistor som precis ger plats för två kroppar, en mors och en sons.
Återigen berörs drömmen om tillhörighet, till klass och norm, men föreställningen tar ingen genväg ur det svåra.
Publiken får bevittna när mamma och barn somnar in, den ena frusen i pulkabacken, den andra på sovrumsgolvet, med magen full av vita piller. Sveket är totalt och därför drabbande.