Katastrofens yngsta offer

Ingen lär ha glömt Alan Kurdi, den syriska treåringen som tillsammans med sin mamma och sin äldre bror drunknade när de skulle ta sig över från turkiska Bodrum till grekiska Kos. Bilderna av honom – på stranden med ansiktet nedtryckt i sanden, sedan i armarna på en polis – kablades ut över hela världen och ökade dramatiskt människors vilja att donera pengar till flyktinghjälpen. I Danmark steg summan ett tag till det fyrdubbla.

Men medierna kunde inte nöja sig med att låta barnet förbli en halvanonym representant för flyktingbarnens lidande. Den sedvanliga personfixeringen tog över, man gjorde snyftreportage: man visade foton på hela familjen, man bevakade hans begravning i Kobane, man intervjuade släktingar, bland dem hans faster i Kanada som hade skänkt familjen pengar till resan och som visste berätta att Aylans mamma hade fasat för att behöva ge sig ut till havs i en liten båt. "Jag kan ju inte simma", hade hon gråtande sagt i telefonen.

Nästa steg var att Alans pappa, Abdullah Kurdi, började misstänkliggöras. Han och hans familj var inga riktiga flyktingar, hette det, för de hade bott i Turkiet ett par år och hade inte behövt frukta för sina liv. Hans egen version av sjöresan gick ut på att han tog över rodret efter att den egentliga kaptenen hade övergett båten. Andra överlevande sa att det var han som hade styrt båten från början, att det var han som hade övertalat alla sexton personer att gå ombord i en farkost som inte var avsedd för fler än åtta, att han egentligen var människosmugglare. Till slut hette det att hans ambition helt enkelt var att ta sig till Sverige för att själv få gratis tandvård och att han – underförstått – var beredd att offra familjen. 

Många olika intressen har alltså stridit om att få utnyttja Alans död: medierna ville i vanlig ordning tjäna pengar, andra flyktingar kan förmodas ha varit avundsjuka på den publicitet Kurdis fick och de flyktingkritiska ville framställa familjen som välfärdssurfare.

Sen kom de franska satiriska teckningarna. Den första – med titeln "Så börjar skolan" – lades ut på Facebook och visade gossen med skolväska på ryggen. Tecknaren, Emmanuel Chaunu, blev genast föremål för dödshot men hävdade själv att han vände sig mot en fransk självupptagenhet som gjorde att man hellre diskuterade skolluncher, skolstress och lärarbrist än flyktingarnas umbäranden. Ännu större indignation väckte Charlie Hebdo när tecknaren Riss gjorde en bild med titeln ”Så nära målet” där Alan ligger död på stranden och man inte långt ifrån ser en skylt med clownen Ronald McDonald och texten: "Kampanj: Två barnmenyer till priset av en." Ett dött barn är inget att skämta om, hette det, och Charlie Hebdo svarade att satir inte är detsamma som humor, att teckningen riktade sig mot västerländsk kapitalism och konsumtionskultur. 

Vad ska man säga? Kanske man åtminstone kan säga att syftet lätt kan missförstås, att också lille Alan kan uppfattas som en välfärdssurfare vars drömmars mål var en hamburgare.

Nej, Alan borde helt enkelt få förbli en representant för flyktingkatastrofens yngsta offer. De fortsätter att drunkna, barnen. Helt nyligen var det en man som miste sju barn. Han meddelade släkten därhemma att det är meningslöst att fly. Ska vi EU-medborgare glädjas åt hans insikt?