En förenande kraft
Min musikerkompis Ninni Poijärvi berättade sin irakiske kollegas historia för mig. Den unge mannen, vid namn Ali Alawad, arbetade som musiker i staden Basra som är en kuststad i södra Irak. Under senare år hade hans arbete blivit farligt. Musikerna hotades, misshandlades och till och med dödades. Alis sista uppdrag på den lokala restaurangen avbröts när hotellägaren mitt i stycket väste i hans öra: "Där borta, bakom pelaren, står en man med ett gevär. Om du inte slutar genast är vi båda döda."
Historien fick mig att åter börja tänka på händelserna i Paris i november. Förmodligen utsågs Eagles of Death Metals konsert på Bataclan till mål för attacken eftersom det fanns mycket folk och få säkerhetsåtgärder i den slutna lokalen. Å andra sidan arrangeras flera liknande evenemang i en miljonstad varje kväll. Att män, försedda med maskingevär, slaktade människor just på en rockkonsert är, sett ur det budskap IS förmedlade, effektivt och medmänskligt fruktansvärt.
Musiken är nämligen alltid en stark kraft. Den berör oss på djupet, sätter fart på våra minnen och känslor. De är oftast privata och hemliga för andra och vi varken kan eller vill förklara dem för andra, men när vi samlas för att lyssna på musik tillsammans vet vi att de övriga också känns och minns.
En delad upplevelse är starkare än en ensam upplevelse.
Under en konsert når musikens kraft ofta också de som annars inte aktivt lyssnar på musik. Förbindelsen mellan oss varar bara en stund men den är verklig, och under vissa explosiva ögonblick kan man nästan ta på den. Jag har upplevt detta ett tiotal gånger – på stadion, på festivaler, i pizzeriahörn, i matinésalar på musikinstitut– och de här stunderna är de jag minns, ögonblick då världen har förefallit vacker och då jag har känt mig extra levande.
Den plats terroristerna attackerade var alltså helig. Genom att slå till mot en konsert attackerade de kyrkan, men dock en kyrka som inte känner någon namngiven gud. Det är väl detta inom musiken som radikalmuslimerna och andra extremt religiösa personer avskyr – att man i musiken kan hitta religiösa drag trots att musik inte är en religion utan ett universellt språk som inte kan fjättras och användas för det ändamål man vill. Eftersom musiken kan förena oss är den ett hot för dem som strävar efter att separera folkgrupper från varandra.
Man kan ha många åsikter om Bono i U2, det har jag också. Jag misstänker dock inte att han inte uppriktigt tror på det humana budskap han har förkunnat på olika stadion världen över i tre decennier. Därför är det på något vis passande att just U2:s konsert i Paris i början av december blev en trotsig minnesceremoni över offren från Bataclan. Konserten gästades även av Eagles of Death Metal som återvände till publiken i Paris mindre än en månad efter tragedin. Man kan endast spekulera över vad bandmedlemmarna tänkte när de steg ut på scenen.
Också Ali Aliwad har fortsatt spela. Hans alternativ var att lämna hemlandet eller avstå från sitt yrke, och nu är Ali asylsökande i Finland. Han och Ninni Poijävi uppträdde nyligen på FN:s jubileumskonsert i Finlandiahuset. Första stycket var Taivas on sininen ja valkoinen och publiken fick uppleva en stund av samhörighet.
Texten är översatt från finska av Annika Hällsten