Fredrik Sonck: Priserna och deras kanon
Att erkänna de litterära prisernas kanonbyggande funktion kan vara befriande, skriver Fredrik Sonck.
Hösten är de litterära prisernas tid, men nu börjar säsongen vara till ända. Finlandia-, August- och NR-segrare har korats, liksom Nobelpristagaren och vinnarna av de största brittiska och franska priserna.
Gemensamt för priserna är att de ofta problematiseras, på olika sätt. För Finlandiapriset har kritiken många gånger handlat om att segraren utses av en enda person, som inte nödvändigtvis besitter någon litterär expertis. Efter utdelningen av Nordiska rådets (konstnärliga) priser lyfte undertecknad fram den snäva könsfördelningen: bland de tretton pristagarna i år och i fjol återfinns bara en enda kvinna. NR:s kommunikationschef Mary Gestrin bemötte kritiken i HBL i slutet av oktober. Hon medgav att könsfördelningen gav upphov till vissa frågor, men hade svårt att se några utvägar.
Hon gjorde grovt taget två poänger. Den första handlade om att prisjuryerna måste arbeta självständigt och inte kan koordinera sitt arbete med varandra, vilket gör helt manliga prispodier svåra att förebygga. Det är ett praktiskt problem som inte riktigt går att komma undan, och jag medger gärna att det oberoende juryarbetet är viktigt, liksom att könskvoter eller andra politiska direktiv knappast är någon fiffig strategi.
Gestrins andra poäng var att kvalitet, och inte kön, ska vara det avgörande. Också det är lätt att hålla med om, i den bemärkelsen att ingen vill ha bonuspoäng för sin kromosomuppsättning. Så gott som alla priser är ägnade att belöna kvalitet.
Frågan är sedan hur kvalitet ska förstås i de här sammanhangen, i de udda situationer då "konstnärlig kvalitet" uppfattas som liktydigt med "att vara bäst". Och här vill jag opponera mig. Att vinna ett Finlandia-pris, ett NR-pris eller ett Nobelpris borde inte jämföras med segrar i idrottsvärld där kvalitet kan mätas med stor exakthet. När en längdhoppstävling avslutats är det extremt lätt att förutse vem som kommer att få kliva högst upp på prispallen. Den kvantifiering av prestationer som är möjlig för längdhopp, är däremot fullständigt meningslös för prestationer i skönlitterär text.
Det må låta som ett trivialt konstaterande, men det verkar som om debatten trots allt har svårt att förhålla sig till de helt väsenskilda premisserna då de yttre ornamenten blir tävlingens; det verkar ofta vara knepigt att hitta en position som inte heller slår över i något vulgärargument om att allt är en fråga om tycke och smak. För det går att göra initierade utsagor om konstnärlig kvalitet.
Likväl är det klart att till exempel Nobelpriset varje år kunde tillfalla tiotals olika författarskap som alla kunde beskrivas som "förtjänta". Kanske kunde man också säga att Finlandiajuryn på sätt och vis valt ett hederligt sätt att hantera problematiken. Man väljer ut en handull verk som alla ska vara potentiellt värdiga vinnare, men avstår från att säga "den här boken är bäst". I stället för att dra lott låter man en enväldig domare välja sin personliga favorit.
Ändå är det något som skaver med detta. Jag tror att det handlar en tendens att fokusera för mycket på pristagaren och för lite på själva priset. Det handlar inte bara om vilken författare som är mest värdig, utan också om att se att priset – dess status och legitimitet – är fullständigt beroende av vem som tilldelats det genom åren.
Den underliggande funktionen hos ett konstnärligt pris är nämligen alltid och oundvikligen att bygga sin egen kanon. Belönade författarskap och böcker tar plats i prisets skattkammare, där gamla och nya klenoder lånar och förstärker varandras glans. På det här sättet kan man förstå Nobelpriset som en kanon över världens skönlitteratur, eller Finlandiapriset som en kanon över finländsk romankonst. Det säger sig självt att det alltid uppstår luckor i ett kanonbygge av det här slaget, men genom den massa som aggregeras blir dessa också tydligare, möjliga att förhålla sig till.
Att erkänna de litterära prisernas kanonbyggande funktion kan dessutom vara befriande i den bemärkelsen att det bryter fixeringen vid kvalitet i bemärkelsen "vinnaren producerade den högsta kvaliteten". Det är klart att de enskilda nominerade verkens litterära förtjänster rimligen är det som ska ägnas mest uppmärksamhet, till exempel för Nordiska rådets priser eller Finlandiapriset. Men vid sidan av detta, och i synnerhet om inget verks litterära förtjänster är helt överlägsna, är det fullt rimligt för juryer och oss andra att fråga: Vad innebär det här verket för den kanon som priset bygger? Hur kompletterar eller kontrasterar det prisets historia? Hur bevarar eller förnyar det prisets tradition?
Kanonperspektivet handlar här om att se det litterära på ett vidare plan. Det handlar fortfarande om litteratur, men inte enbart om det enskilda nominerade verkets litteratur. Det kan exempelvis ge legitimitet åt en prispolitik som inte per automatik skjuter ifrån sig frågor om representation och balans. Och det kan innebära att den som bygger kanon under ett pretentionsfyllt namn som Finlandia borde måna om litterär expertis och beläsenhet i utkorandets alla skeden.