Sara Ehnholm Hielm: Tv-serien i framkant
I år utkommer 400 nya tv-serier i USA, konstaterar Sara Ehnholm Hielm.
Det har knappast undgått nån att tv-serien just nu är berättarkonstens gunstling, svällande av framtidshopp och nya distributionskanaler. Ett äktenskap mellan indie-film och streaming-tv är tv-serien Casual. En ”sad com” skriven av 26-åriga Zander Lehmann och med de första episoderna regisserade av Jason Reitman, känd för sträva filmkomedier som Juno och Up in the Air. Reitman (född 1977) deltar i Roma Fiction Week och säger att han blev filmregissör tack vare 90-talets regissörsgeneration, den farligt begåvade: Tarantino, Wes Anderson, Paul Thomas Anderson, Alexander Payne ”min husgud, allt jag gör är att segla i hans kölvatten”. Men filmer som deras görs knappt längre.
I stället har kreativiteten när det gäller historieberättande flyttat till tv, till serier som Game of Thrones, True Detective, Breaking Bad, House of Cards. I år utkommer 400 nya tv-serier i USA, plus att äldre går att få tag på och den yngre generationen – otroligt visuellt kunniga – ser dem av lust och plikt. Den största skillnaden för Reitman är att en tv-serie helst ska pågå för evigt, ”medan för mig definieras allt jag står för som regissör under de sista minuterna av Up in the Air, dit leder hela filmen”.
Det är olika sätt att arbeta på: ”att skriva filmmanus är att bege sig ut i öknen och ensam grubbla hur det blir. Att skriva för tv är att sitta i ett rum med massor av människor med galna historier och slänga fram idéer. Det är kollektivt och mer demokratiskt. Men alla måste vilja göra samma show.” Tv är också författarens medium, som den första regissören rollbesätter, skapar en visuell stil och atmosfär för, som senare regissörer följer.
”Min pappa (komediregissören Ivan Reitman, som bland annat gjort Animal House) sa: det är inte ditt jobb att göra det roligt eller stiligt. Ditt jobb är att göra det sant. Varför gör rollfigurerna så här, varför är de klädda så här, varför börjar scenen här? Om du inte får skådespelarna att engagera sig i varje ord och veta vad undertexten är kan det aldrig bli rätt ton.”
Casual handlar om ett vuxet syskonpar som flyttar ihop och berättar allt för varandra, framför allt om sina sexliv. Valerie (med 16-årig dotter, lika pratsam) har nyss skiljt sig från sin man och barnmannen Alex har utvecklat en sajt för nätdejtning, vars logaritm han riggat. Reitman berättar att han alltid är attraherad av rollfigurer som säger provokativa saker, saknar filter och som han avbildar heroiskt ”de säger allt jag vill säga i verkligheten men inte kan”. Serien är sarkastisk, konventionellt underlig, med pinsamhetens humor och en tydlig visuell stil, men efter ett avsnitt är det för tidigt att säga om den är sevärd.
Däremot har Reitman bästa tipset för filmbranschen: ”Kvinnors berättelser är aldrig berättade. Så om du vill vara originell, berätta en kvinnas historia.”