Erik Kruskopf: Informalist ända ut i naturen
När informalismen vällde in över det finländska konstlivet i början av 1960-talet lyftes Laila Pullinens verk fram som skulpturkonstens bästa prov på detta modernismmode.
Hennes bildspråk var minsann informellt. Redan på 50-talet hade hon lösgjort sig från debutårens föreställande figurgestalter och väckt rabalder med en helt nonfigurativ komposition sammansatt av bitar från en nedskrotad gjutjärnsspis. Via några lätt bearbetade trästubbar fann hon vägen till den formfrihet, som redan en tid översvämmat den internationella konstscenen. 1964 valdes hon att representera Finland på biennalen i Venedig.
Internationellt var informalismen visserligen förbi, men för Pullinen passade den bra. Italien hade redan hunnit så många frön i hennes skapande fantasi.
Innan Pullinen hann ta steget vidare fick hon ett uppdrag som ledde in på ett mycket kreativt sidospår. Hon fick i uppdrag att göra ett av fem stora verk i olika material för Finlands avdelning på världsutställningen i Montreal 1967.
Sponsor var Outokumpu, och i samarbete med teknisk expertis utvecklade Pullinen en metod att forma kopparmaterialet genom sprängning. Informalistiskt så det förslog, men Pullinens strävan var hela tiden att styra sprängkraften i en meningsfull riktning. Sprängtekniken utnyttjades inte bara för Montrealreliefen utan också i en hel serie mindre arbeten, några utförda genom att hon sköt på dem med maskinpistol.
Koppararbetena höll dock på att kosta henne livet. Hon drabbades av en odefinierbar förgiftning, och hoppet ansågs vara ute. Räddad endast genom ett totalt blodbyte ställde hon alla profetior på skam, fick starta konsten att leva från scratch, och var efter ett par år igen i full aktion.
Konvalescensen gav också Pullinens konst ett nytt tankeinnehåll. Redan i Venedigbiennalens efterdyningar hade antikens tankevärld strött sina frön i den informalistiska formvokabulären.
”Mitt bästa arbete är inte det som jag gjorde i går, utan det jag gör i morgon”, sa hon optimistiskt, och det ena stora projektet avlöste det andra i en halsbrytande ström.
Långa Italien-vistelser stimulerade hennes fantasivärld. Namn som Afrodite, Daidalos och Hermes dyker upp bland verkens titlar, och bronsernas fritt formade ytor associerar allt oftare till antika gudinnors fladdrande klädnader.
Kombinationen med trä eller sten – ebenholts, marmor, granit – framhäver metallens skenbara lätthet. ”Materien förvandlas till ljus”, rubricerade en italiensk kritiker sin bedömning. Ofta ekar informalismens fria former också i de polerade granitstyckenas färggranna ådring.
Talrika är Pullinens ofta mytinspirerade skapelser som i dag pryder många offentliga rum, både yttre och inre, på olika håll i landet.
En vacker tillämpning av detta för Pullinen karakteristiska formspråk är Östersjöns dotter, minnesmärket över Maila Talvio i Mejlans vid Fölisövägen. Här sträcker sig konstverket långt ut över stoden, till gräsmattorna runt omkring, som formats enligt Pullinens anvisningar till ett landskapskonstverk.
Ett ännu mera omfattande sådant, i själva verket ett helhetsmonument över konstnären själv, är parken i Nissbacka i Vanda. Här har hon runt det som varit både hennes bostad och ateljé skapat inte bara en skulpturpark utan ett helt landskap, befolkat med de säregna gestalter som förkroppsligar denna oförtröttligt arbetande bildkonstnärs universella fantasivärld.
Lyckligtvis hann Pullinen ge hela denna miljö jämte sina efterlämnade verk stiftelsestatus. Omärkligt övergår här naturens former via den gamla gårdskulturens byggnadstraditioner till ett helhetskonstverk, befolkat av fladdrande väsen ur den västerländska kulturens encyklopedi. En vacker resumé av en stark konstnärspersonlighets över landet utströdda livsverk.