Emma Juslin: Tomma sittplatser
Emma Juslin minns ett möte i Parismetron.
Paris, en tidig förmiddag i början på september. Metrovagnen jag klev på vid stationen Pigalle i Montmartre var närapå full. Med en tilltagande frustration ögnade jag igenom vagnen eftersom jag hade min då 5-månader gamla son i bärsele och inte hade lust att stå den lilla halvtimme resan skulle ta.
Till min stora lättnade fick jag syn på en ledig sittplats, rent av tre lediga sittplatser. Utan att ägna saken desto större reflektion, gick jag och satte mig ner. Mitt emot mig satt en svartklädd kvinna som långsamt vaggade fram och tillbaka. Hon hade niqab, det var enbart hennes ögon som syntes. I händerna – som var dolda av mörka sidenhandskar – höll hon Koranen. Hon läste högt och fortsatte vagga fram och tillbaka, till synes oberörd av den smockfulla metrovagnen, totalt uppslukad av sina egna tankar och förehavanden.
Jag tror inte att hon själv noterade att när människor steg på vid nästa station, förblev de lediga sittplatserna invid henne tomma. Jag tittade ut genom fönstret och kände hur jag greps av en diffus och irrationell oro. Under några minuter övervägde jag att stiga upp, ställa mig lite längre bort, bara utifall att –
Men jag satt kvar.
Några minuter innan jag skulle stiga av, upphörde kvinnan läsa, hennes blick mötte min och hon tittade på min son. Hon sträckte flinkt fram den ena handen, medan hon höll tag om Koranen med den andra. Hon rätade till min sons mössa, som tenderar att hamna på sned. Det fanns mycket värme och omtanke i hennes gest.
Så där, sa hon på franska, nu är det bättre.
Tack, svarade jag.
Till dags dato är jag fortfarande generad över min primära reaktion inför denna okända kvinna. Jag har alltid betraktat mig själv som en fördomsfri person, men insåg till min stora fasa att diskursen inom framför allt medierna måste ha påverkat mig mer än jag någonsin kunnat ana.
Trots att jag är djupt chockad och illa berörd över terrorattackerna i Paris den 13 november, så hoppas jag att händelserna inte avspeglar sig i en tilltagande fientlighet gentemot flyktingarna som fortsätter strömma in till Europa. Jag förväntar mig ett Europa där inga säten förblir tomma på grund av fördomar, samt hoppas att hatet inte föder mera hat, att rädslan och maktlösheten inför dessa obeskrivliga dåd inte ger upphov till mera rädsla.