Kritiken mot kritiken skjuter över målet
Ingen människa, inte ens en teaterkritiker, är perfekt.
Häromdagen hörde jag radiodebatten om teaterkritiken som till en del utgick från Cris af Enehielms artikel "Skärp er teaterkritiker" på Svenska.yle.fi. Isabella Rothberg, teaterkritiker på HBL, klarade sig i debatten med den äran, och svarade sakligt på frågorna. För fem år sedan pågick en likadan debatt påminde hon åhörarna om. Och inte bara för fem år sen, utan också för femton år sen, för tjugo år sen o.s.v. Teaterkritiken har alltid varit i blåsväder. Det vet jag som skrivit teaterkritik i närmare trettio år, som efterträdare till den legendariska Greta Brotherus. I henne hade jag själv också min värsta kritiker och vedersakare. Jag hann knappt upp ur sängen på morgnarna innan Greta ringde och malde min kritik i dagens tidning till snus. Men goda vänner var vi i alla fall, och det hände också ibland att hon kom med ett berömmande ord.
Själv kritiserades hon också hårt ibland. Man tyckte alltid att jag inte var tillräckligt analytisk, sade hon. Och det stämde nog ofta, för Greta var ytterst emotionell och lät känslorna råda i allra högsta grad då hon skrev. Och vad var följden? Jo, att det blev både rolig och engagerande läsning. Ibland var hon rosenrasande över den eländiga teater hon sett, ibland var det så bra att hon nästan saknade ord. Och teaterdebatten pågick naturligtvis för fullt.
Vad skulle kritikerna säga i dag om t.ex den kloka och kunniga Isabella Rothberg (eller andra kritiker) använde Gretas metod? T.ex. så här om en aktuell film: "N.N. har igen gjort en film. Kan ingen stoppa honom?".
Kort och kraftigt, ingen analys att tala om. Att Greta också skrev längre och mera djupgående artiklar är klart. Och om någon älskade teatern var det hon. I dag verkar vissa debattörer mena att teaterkritikern skall vara ett universalgeni som behärskar otaliga riktningar inom både konst och litteratur. Har någon sett ett sådant underdjur? Isabella Rothberg har en gedigen allmänbildning, ett vackert och målande språk och sist men inte minst, hon har humor. Och utan humor är man inte kapabel att skriva någon kritik alls.
Ingen människa, inte ens en teaterkritiker, är perfekt. Det tycker jag nog att Cris af Enehielm hade kunnat grunna lite på då hon i sin debattartikel räknar upp sina mästrande teser eller, som hon väl själv tycker, goda råd. Många är ganska förnumstiga som att kritikern som blir mätt på teater "borde man ta en paus och leta efter något annat att göra." Det kan man kanske, ett år på Kanarieöarna, om man har en rik pappa (eller mamma) som betalar.
Värre är hennes insinuationer om att många teaterkritiker inte drivs av kärlek till teatern, "utan av förakt och av maktbehov". Sådana anklagelser kan man bara inte kasta ur sig utan att underbygga sin tes. Börjar man ett jobb som teaterkritiker, med långa kvällar ofta till midnatt, ständig stress inför deadlinen, alltför sällan vettig respons från läsarna så har man nog en stor dos kärlek att sätta bakom.
"En god kritiker borde sträva efter att bli en klok människa och se med välvilja på teatern ... En inspirerande kritik är en tillgång för alla, även för kritikern själv" skriver Cris af Enehielm också. Jag vill påstå att jag ofta läst inspirerande kritik i både HBL och andra tidningar. Rothberg påpekade ju också i debatten att det faktiskt finns andra medier att kolla, minst fem på svenska. Och den som vill kan gå in på ett bibliotek och hitta fem till på finska. Nog är det skönt att det finns olika åsikter.
Alltså: Jag har inte märkt att en enda av de kritiker jag brukar läsa – jo faktiskt, jag läser fortfarande kritik – på minsta vis är maktgalna eller visar förakt för teatern. Visst är det roligt med debatt men någon måtta med att skjuta över målet får det väl ändå vara.
Margita Andergård, pensionerad teaterkritiker