Varför väcker just teaterkritik så starka känslor? Så här säger teaterkritikern Tomas Jansson i en artikel på Svenska.yle.fi: ”Ska jag vara helt ärlig så hävdar jag ändå att teaterfältet skiljer sej från t.ex. litteraturen och bildkonsten. Under de 30 år jag har följt med kritiken har det visserligen hänt att författare har höjt rösten och klagat på kritikens nivå. Men det är väldigt mycket oftare som det finlandssvenska teaterfältet har lust att kritisera kritiken. Vad det beror på borde man fråga teaterfältet, för jag tror inte att teaterkritiken har lägre nivå än nån annan kritik.”

Jag tror Jansson har helt rätt, men om jag får drista mig att besvara hans fråga skulle jag söka svaret i själva konstformen och dess premisser, snarare än på det specifikt finlandssvenska fältet. Oavsett det allmänna behovet att diskutera kritik, tror jag det finns två anledningar till teaterkritikens stora explosivitet.

Den första är att teaterkonstens viktigaste yrkesgrupp – skådespelarna – tvingas leva med kritiken i sin skapandeprocess. Där en författare är klar med det konstnärliga arbetet med sin bok när recensionerna publiceras, håller skådespelaren fortfarande på och skapar sitt verk, kväll efter kväll efter premiären. Det är ett arbete som är känsligt för kritik, eftersom allt kreativt arbete har svårt att tåla tvivel medan det pågår. Det som kreativa processer kräver är tillit, mod och trygghet. Och alla som arbetar professionellt med något kreativt vet att professionaliteten i hög grad ligger i den upparbetade förmågan att tro, också då man tvivlar. Av den här anledningen har teatern ett helt reellt behov av att hålla den offentliga kritiken på armslängds avstånd så länge spelperioden pågår. Oberoende av hur berättigad eller välmotiverad den är torde risken för att den stjälper vara betydligt större än chansen att den hjälper.

Denna omständighet kan teaterkritikern däremot ­inte göra mycket åt.

Den andra anledningen handlar om teaterns helt fundamentala ”här och nu”. Det är inte bara definierande för själva konstformen utan påverkar också förståelsen av kritiken av enskilda verk.

Om vi karikerar det: En författare som får tuff kritik kan alltid tänka att någon annan ”där och sen” ska förstå hennes verk, uppfatta det såsom samtiden inte förmådde. Det finns gott om exempel på missförstådda författarskap vars storhet blivit uppenbar senare. Att vara före sin tid som teaterkonstnär (dramatikerna undantagna) är däremot utsiktslöst – någon historisk upprättelse existerar inte. Ensemblen föder sitt verk grensle över en grav, dagen glänser till ett ögonblick, och sen är det natt igen. Minnena bleknar långsamt, eller mytologiseras. Programblad och platta videoinspelningar arkiveras i någon skrubb eller glöms bort på något USB-minne. Från en särskilt lyckad uppsättning bevaras scenografin i ett ­kallager på landet, för att småningom skrotas, återanvändas eller mögla bort. Den mest påtagliga oberoende vittnesbörden om vad verket kanske var blir den kritik det fick.

Jag menar inte att teaterkonstnärer ständigt går runt och oroar sig för sin plats i historieböckerna. Däremot tror jag att de allra flesta av oss har ett vagt behov av att lämna någon sorts spår efter oss, något påtagligt, ett vittnesmål om vår existens och vad vi gjorde, kände och tänkte. Det nästan omöjliga i detta är teaterkonstens förbannelse, och ibland dess välsignelse.

Men inte heller detta är en omständighet kritikern kan göra någonting åt.