Jon Lindström: Överlevare
Jag snubblar över en video på YouTube. Bob Dylan med bland andra Tom Petty, Eric Clapton och Neil Young sjunger: ”But I was so much older then, I’m younger than that now”. Även om texten i övrigt är lite ogripbar väcker refrängen i förening med de inte längre så unga männen minnen till livs.
Som 19-årig långhårig hippie var jag husockupant i Stockholm i kvarteret som nu är Hamngatans vräkigaste butikskomplex. Där i ett förslummat rivningshus spelade vi just den låten, My Back Pages från albumet Another Side of Bob Dylan, om och om igen. Samme Bob, nu 74, och vännerna från 30-årskonserten är fortfarande verksamma.
Rock and roll är en hänsynslös bransch, liksom många andra när stora pengar är inblandade. Endast envishet och benhård integritet i kombination med rätt genuppsättning skapar överlevare.
I tonåren spelade jag trummor i ett band på ungdomsgården i Hangö, frestelserna där var mycket få, liksom möjligheterna. Så jag valde bort musiken – generna räckte ändå inte till – och for till Sverige och blev filmare i stället. I den branschen var konkurrensen inte överväldigande på 70-talet, så jag tog chansen när den kom och regisserade en långfilm med endast ett par kortfilmer i bagaget.
Dylan får mig att fundera på om hårdnackade filmregissörer av den analoga stammen fortfarande är verksamma.
En verklig överlevare är förstås Roman Polanski med självlysande filmer som Repulsion, Rosemary’s Baby, Chinatown och Pianisten. En annan är David Lynch som skapat märkliga Blue Velvet, The Straight Story och förstås tv-serien Twin Peaks. Och Martin Scorsese med framför allt enastående Taxi Driver. De låter sig inte styras av påtryckarna som likt gamar hovrar över alla stora filmproduktioner.
Men alla mina andra inspiratörer – Buñuel, Antonioni, Hitchcock, Kubrick, Kurosawa – är döda.
I USA får regissören knappt sista ordet ens under inspelningen, och definitivt inte i klipprummet. Amerikanska VOD-bolaget Netflix vill skapa förändring genom att ge upphovsmännen friare tyglar.
Ett kreativt par, manusförfattaren Nic Pizzolatto och regissören Cary Fukunaga, gjorde första säsongen av True Detective. Det sägs ha gnisslat i samarbetet mellan dem, och kanske skar det sig, men bra blev det.
Fukunaga har i stället för att regissera säsong två valt att göra långfilmen Beasts of No Nation som han själv skrivit, och dessutom regisserat, fotograferat och producerat. Det är en gripande berättelse om en afrikansk pojke som blir barnsoldat. Filmen gör Fukunaga till en given överlevare.
Det avgörande för överlevare är att inte köra fast i gamla hjulspår. Den digitala tekniken ger både musik- och filmproduktion nya och vidare ramar. Det mesta är möjligt. Polanski, Lynch och Scorsese är alla lika intresserade av ny teknik och av att experimentera med berättargreppet. Ibland blir det fel, speciellt för Lynch, men alltid med en erfarenhet rikare. Kanske innehåller den för mig kryptiska Dylan-texten just detta: att en del människor har en gammal själ redan i ungdomen. Som därefter bara blir yngre.