Isabella Rothberg: Kritik på egna villkor

Att skriva teaterkritik är att få kritik, konstaterade Dagens Nyheters mångåriga teaterkritiker Leif Zern i en kolumn i fjol. Beskrivningen stämmer väl in på de erfarenheter jag har av att arbeta som teaterredaktör på Hufvudstadsbladet. Jag innehar en maktposition som får och ska kritiseras och ifrågasättas.

Med jämna mellanrum uppstår debatter om teaterkritikens tillstånd i Svenskfinland och konstnären Cris af Enehielms öppna brev till kritikerna på Svenska Yles webbplats är det senaste inlägget i diskussionen. Där anklagar hon kritikerna för att drivas av maktbegär och ilska, och hävdar att kritikerna inte älskar teatern.

Debatter om teaterkritik är välkomna och högst naturliga. Teaterfältet, till skillnad från till exempel litteraturen, är uppbyggt kring ett kollektiv med medlemmar som stöttar och backar upp varandra. Att spänningen mellan kritiken och teaterfältet blir stark är en följd av den här strukturen och är inte ett unikt fenomen för Svenskfinland.

Visst håller jag med af Enehielm om att kritikern ska vara insatt och intresserad, att det behövs många fora för teaterkritik.

Däremot delar jag inte hennes åsikt om att kritikern ska ta hänsyn till teaterns ekonomi och publiksiffror i sina recensioner. Det är inte kritikerns uppgift – ur ett sådant hänsynstagande föds inte texter som tjänar läsarens eller publikens intresse. Dessutom är det ett anspråk som inte är förenligt med journalistreglerna. Det är i själva verket lika absurt som att kräva att de politiska journalisterna ska sträva efter att höja politiska partiers opinionssiffror.

Kritik är opinionsjournalistik och en del av det offentliga samtalet, precis som ledare och kolumner.

En fungerande teaterkritik kräver att redaktioner och frilansare på lång sikt har möjlighet att bygga upp ett förtroende hos läsaren. Det är framför allt läsaren och publiken som kritikern ska tjäna.

Läsarna består av personer som i större eller mindre grad är intresserade av teater, som har stor eller liten kunskap om teater. Målet är att erbjuda dem en text som är stilistiskt högklassig, som beskriver, analyserar och sätter den enskilda föreställningen i ett sammanhang. Men också en text som tar ställning.

En kritiker som inte vågar ta ställning, som slutar vara ärlig mot sig själv och sina läsare, förlorar snabbt läsarnas förtroende. Och återigen: det är läsarens och publikens lojalitet kritikern vill åt.

Vidare skulle jag gärna se att af Enehielm redogjorde för bevis som stöder hennes påstående om att kritikerna inte älskar teatern, att kritikerna drivs av ilska och maktbegär. Jag känner inte igen mig själv eller mina kolleger i den beskrivningen.

Alltså ligger bevisbördan hos af Enehielm. På vilket sätt är vi maktlystna och elaka?