Erik Kruskopf: Bäcksbacka – ett begrepp
Bland alla vilkas 100-årsjubileum infallit och firats detta år framstår namnet Bäcksbacka i vårt bildkonstliv som ett alldeles eget begrepp.
Även om det företag grundaren Leonard Bäcksbacka (1892–1963) döpte till det sakligt neutrala Konstsalongen, blev familjenamnet från början åtminstone bland konstvänner den populära beteckningen på detta galleri.
Antikvitetsbranschen intresserade den begynnande konsthandlaren mycket, men det är nog på samtidskonstens område galleriet gjort sin mest vägande insats.
Starten skedde i en tid av stora förändringar inom bildkonsten. Dyningarna hade nått också det finländska kulturlivet, och det gällde att vara på alerten om man ville hänga med.
Arkitekten Sigurd Frosterus hade med sina skrifter tagit ställning för regnbågsfärgernas segertåg, och Edvard Munch hade väckt både förtrytelse och entusiasm för det expressiva penselspråket.
På den vägen hade också några finländare slagit in med buller och bång, och Bäcksbacka kan inte ha haft det lätt att få fotfäste i en också ekonomiskt turbulent tid.
Bland de omdiskuterade fanns den obändiga skräddargesällen Tyko Sallinen, som Bäcksbacka köpte en målning av redan innan han hade startat galleriverksamheten. Men den kontakten lade konkurrenten Gösta Stenman beslag på just under Sallinens mest dynamiska skapartid. Senare skulle
Bäcksbacka komma att försvara Sallinen desto mera envist, och 1960 gav han ut en bok om honom, med fokus på den genombrottstid, som skribenten i sin egen verksamhet bara till en del lyckades dokumentera.
Andra konstnärer som han publicerade böcker om är Ragnar Ekelund, Mauno Markkula, Jalmari Ruokokoski och Ellen Thesleff.
Hur Bäcksbackas startkapital kom till genom pantsättning av en ärvd guldklocka är sedan länge en legendarisk historia. Också fortsättningen vittnar om ett affärssinne som konstvänner kan skatta sig lyckliga att vår bildkonst kunnat räkna sig till gagn.
Utan det hade det inte varit möjligt för konsthandlaren jämte arvingar att få hop den kollektion centrala verk ur finländsk konsthistoria som familjen 1976 donerade till Helsingfors stad och som i dag utgör kärnan i stadens konstmuseums samlingar.
De pärlor den innehåller är för övrigt bara de åt sidan plockade favoriter som handlaren höll för sig själv; minst lika betydelsefull var den ström som via hans händer landade i andra samlingar.
Hur imponerande detta flöde varit framgår med önskvärd tydlighet av de aktuella utställningarna i Tennispalatset och Sinebrychoffmuseet, och i viss grad också i den digra jubileumsskrift som Finska litteratursällskapet gett ut med anledning av jubileet.
Där framgår också Leonard Bäcksbackas betydelse för många konstnärers etablering i det finländska konstlivet. Som person var han tillbakadragen men sina konstnärer försvarade han ettrigt. Konsekvent nog ligger tonvikten i festskriften på ett antal nyckelverk som salongen förmedlat och på ett urval konstnärer som man särskilt omhuldat.
Utställningarna i två olika museer visar att praktiskt taget det mesta av betydelse i samtidens bildkonst vandrade via Bäcksbackas händer. På olika sätt har denna insats också dokumenterats: 1996 i katalogen till utställningen Sanning = skönhet, 2011 med en heltäckande katalog över samlingen, och i år med boken Spår av en hundraårig verksamhet. I sin grav kan Bäcksbacka förnöjt notera vilken utdelning en pantsatt guldklocka kunnat ge.
Kontakten med konstnärerna var en väsentlig del av Leonard Bäcksbackas verksamhet.
Den traditionen har också familjens följande generationer strävat att leva upp till, i ett av många orsaker hårdnande klimat med genomgripande förändringar i både branschens struktur och konstformernas saltomortaler.
Ett uttryck för önskan att också i nutiden vara en röst i samtiden är utställningen Nybygge, som Konstsalongens nuvarande ägare Christina Bäcksbacka låtit tre yngre krafter bygga upp i den gemytliga miljön på Bulevarden 3, fjärde våningen, den adress som salongen efter fyra flyttningar sedan 1964 troget hållit fast vid.