Den allt svårare svenskan

Tre glada nyheter på Finlandialistan: Laura Lindstedts Oneiron, en besynnerlig och tankemässigt vältränad roman om sju kvinnors möte i det tidlösa ögonblicket efter döden. Selja Ahavas emotionellt realistiska, ömma och helt osannolika Taivaasta tippuvat asiat, om hur slumpen drabbar en liten familj i form av isblock från himlen, lottovinst och missbildning. Armain aika av Pertti Lassila, litteraturforskaren som i mogen ålder blommat upp som skildrare av den kultiverat stillsamma bildade finska medelklassen, en fin stämningsskapare utan stilistiska tics.

Om bristen på svenska kandidater på listan kan konstateras följande: Andra året i rad finns varken någon med svenska som modersmål i urvalsjuryn eller någon roman skriven på svenska bland de sex kandidaterna.

Under de senaste tio åren har Finlands bokstiftelse sju gånger tillsatt en romanjury utan en enda medlem med svenska som modersmål. Helfinska juryr har under de senaste tio åren sammanställt helfinska listor fyra gånger.

Också de grupper som har en finlandssvensk medlem är mest benägna att nominera finlandssvenska böcker som redan föreligger i finsk översättning. Senast nominerades en oöversatt finlandssvensk 2007, (Agneta Aras Det har varit kallt i Madrid).

Vi skall också komma i håg att två finlandssvenska romaner under den här perioden vunnit priset: Kjell Westös Där vi en gång gått och Ulla-Lena Lundbergs Is (2006 respektive 2012, båda utgivna samtidigt på svenska och i finsk översättning, den senare nominerad av helfinsk jury.)

Allt det här i linje med Finlandiaprisets kommersiella strömlinjeformning. Från början (1984) var det ett vildvuxet pris med upp till tio kandidater ur alla skönlitterära genrer – 1993 gjordes det om till ett romanpris – och man bemödade sig också om juryns språksammansättning på ett annat sätt än i dag. Dessutom var det en outtalad hederssak för de finska jurymedlemmarna att kunna läsa svenska.

Alla år behöver man som finlandssvensk ändå inte gräma sig särskilt över det här. Men personligen har jag ännu en tagg i hjärtat för att Peter Sandströms Transparente Blanche saknades på fjolårslistan. Möjligen hade den dött på vägen från svenska till finska Valkea kuulas. Sådant händer rätt ofta, vet den som är starkt tvåspråkig och ser vad en valhänt översättning kan åstadkomma. (Med erfarenhet av sammanlagt fyra översättare för mina egna alster vet jag hur det kan gå till.) På årets lista saknar jag personligen mest Sabine Forsbloms språkligt och socialt livfulla roman Maskrosgudens barn.

Men varför skulle man nominera nån obskyr finlandssvensk, om man kan nominera Kari Hotakainen? Och det kan man - i år för femte gången under prisets historia.