Tsarens vackra barn lämnar inte Ryssland
Det finns hundratals fotografier av dem. Fotografier där de leker i gräset, seglar på Finska viken, poserar för officiella familjeporträtt. Flickorna med sitt långa, vackra hår, sina omfångsrika hattar och skälmska blickar. Den yngste sonen med sina stora, sorgsna ögon och vackra, känsliga drag.
Det finns rörande brev bevarade mellan tsaren och tsarinnan, brev på engelska som inleds med "Dearest Nicky".
Rysslands sista tsarfamilj levde i en bubbla. De visste mycket lite om samhället utanför. Tsar Nikolaj II talade fem språk och red sin häst som en kavalleriofficer, men någon statsman var han inte. Han var obeslutsam och tenderade i allmänhet att hålla med den han senast hade talat med. En sak var han emellertid fullständigt säker på, nämligen att han själv var gudasänd att leda det ryska folket.
Han var ytterst ovillig att ge upp ett enda av sina privilegier och hans i statliga angelägenheter fullkomligt obevandrade fru hetsade honom att sätta alla nejsägare på plats. Han drev Ryssland rakt in i den katastrof som första världskriget innebar för det ryska imperiet.
Det är svårt att känna sympati för det sätt som Nikolaj II ledde Ryssland på. Det är svårt att inte känna sympati för hans barn. Tsarfamiljen älskade att låta fotografera sig och det finns en enorm mängd privata fotografier som skildrar en stor och livlig familj där man älskade skämt och skoj. Otaliga är de bilder där tsaren har fångats i olika skämtsamma poser tillsammans med sina barn.
Den blodiga avrättningen av tsaren och hans familj den 17 juli 1918 är bara ett av alla de oräkneliga brott som bolsjevikerna har på sitt samvete. Miljoner människor dog i den ryska revolutionens spår. Men mordet på tsarfamiljen är laddat med oerhört stark symbolik, vilket inte enbart har att göra med att det handlar om den siste imperatorn.
Det handlar också om att tsarfamiljens medlemmar och dess liv är så väldokumenterat. Man känner till vilka smeknamn de hade för varandra, deras sketcher och skämt. Tsarfamiljen stod inte bara för den förfining som bolsjevikerna föraktade – den stod också för livsglädje, en bristvara under den grå socialismen.
Två av dem väntar fortfarande på sin begravning: tronarvingen Aleksej och nästyngsta systern Maria. Att de nu ska begravas är viktigt för ätten Romanov. Men framför allt är det ett bevis på att inget land kommer undan sitt förflutna.