Merete Mazzarella: Konspirationen som fiktion
Konspirationsteorin smickrar dem som invigs i den genom att göra dem delaktiga i en annan bild av verkligheten och genom att få dem att känna sig smartare än andra, skriver Merete Mazzarella.
Konspirationsteorier är av största intresse för läsande och skrivande människor, slog det mig när jag läste Dan Kronqvists intervju med forskaren Jonas Sivelä (HBL 19.10). Sivelä säger: ”Verkligheten är oftast komplicerad och det sker många stora saker som vi inte riktigt kan förstå. Mycket blir hängande i luften även om allt blir förklarat. Där kommer konspirationsteorin med räddningen, för teorin är perfekt och utan luckor.”
Perfekt?
Jo, så här uppfattar jag det:
Konspirationsteorin erbjuder rejäla samband mellan orsak och verkan som det visserligen kan kräva en smula klurighet att komma underfund med men som är fullständigt logiska när man väl kommit underfund med dem. Den smickrar dem som invigs i den genom att göra dem delaktiga i en annan bild av verkligheten än den gängse och genom att få dem att känna sig smartare än andra. Konspirationsteorier är inte sanning men de är fungerande fiktioner, som vilken fungerande deckare eller thriller som helst. Mycket riktigt säger Sivelä också: ”Med hjälp av konspirationsteorins struktur och spänningsmoment får man kanske känslan av att leva i en Dan Brown-bok.”
Men konspirationsteorin är också paranoid, den gestaltar förhållandet mellan ”vi” och ”dom”. Det var en konspirationsteori Israels premiärminister Netanyahu häromdagen levererade i Berlin när han talade om att Hitler skulle ha inspirerats till Förintelsen 1941 genom ett möte med en nazisympatiserande mufti i Jerusalem, Haj Amin al-Husseini. Syftet – syftena – kan man mer än ana och det gör en förstämd. Dels ville Netanyahu demonisera palestinierna, han ville låta förstå att det våld som nu brutit ut inte har något med israeliskt förtryck att göra utan är en följd av nedärvt, i grunden nazistiskt judehat. Dels ville han fria till tyskarna: om det var araber som var de egentliga anstiftarna av Förintelsen blir den tyska skuldbördan genast mindre. Lyckligtvis gjorde Angela Merkel genast klart att hon inte gav mycket för teorin och att Tyskland föredrog att ha skuldbördan kvar. Historiker var också snabba att visa att den gode premiärministern var ute och cyklade: Förintelsen var redan i full gång när muftin och Hitler träffades.
Men från Netanyahu är det inte svårt att associera vidare till den australiensiske författaren Kimberley Cornish som i boken The Jew from Linz drar långt gående slutsatser av det faktum att Hitler och filosofen Wittgenstein en kort tid var skolkamrater – och enligt honom – fiender. Det ska ha varit den judiske Wittgenstein som gjorde Hitler till antisemit och därmed utlöste Förintelsen. Wittgenstein ska för sin del ha blivit kommunist och i Cambridge arbetat för Komintern, bland annat genom att informera Sovjet om att Enigma-koden knäckts och genom att rekrytera fem berömda spioner som läckte västländernas atomhemligheter.
Cornishs faktaunderlag befanns hastigt undermåligt men visst är ju historien med personfixering och allt i det närmaste oslagbar som teori, som fiktion?