Sara Ehnholm-Hielm: Brooklyn vid Tibern
Roms filmfest är en avslappnad, opretentiös, tillgänglig filmfest, skriver Sara Ehnholm Hielm.
Roms filmfest pågår just nu. Den konstnärliga ledaren Antonio Monda har varit bosatt i New York i 22 år och det märks. Både de inbjudna filmskaparna och filmerna känns som om Rom skulle ligga granne med Prospect Park. Independent-regissörer som Noah Baumbach, Wes Anderson, Todd Haynes och Joel Coen, skådespelaren Frances McDormac och författaren Donna Tartt hör till stjärnorna som kommit för att träffa publiken i öppna samtal.
Hipsterfaktorn förstärks av filmer som The End of the Tour av James Ponsoldt där den älskvärt lufsiga Jason Segel gör sitt livs roll som den geniförklarade författaren David Foster Wallace som blir intervjuad av en avundsjuk Jesse Eisenberg: en Social Network för den litterära världen. Eller Mistress America som Baumbach har skrivit tillsammans med sin musa Greta Gerwig – hans mest charmerande film där alla rollfigurer drömmer om att bli författare, älskar 80-talsmusik och rör sig som i screwball-komedier.
Wes Anderson och Donna Tartt talar om deras kärlek till italiensk film – ett självklart publikfriande tilltal som går hem i en sal fylld av Roms enda vaxade mustascher och Vidal Sassoon-frisyrer. Om det finns något man kan lita på med hipstrar är det att de innerst inne är nördar på estetik – och på nostalgi.
– Jag tänker inte alls på stil i mina egna filmer, jag kan inte undgå min egen stil och har ingen kontroll över den. Helst vill jag göra bearbetningar av andras böcker som jag gjorde med Grand Budapest Hotel – jag stal allt jag ville ha från Stefan Zweigs värld, utom rollfigurerna. Allt i filmen utgick från hur Ralph Fiennes förebild i verkligheten talar – en sådan film ville jag göra. Men jag uppskattar stil hos andra och speciellt hos italienska regissörer som De Sica, säger Wes Anderson och korsar sina långa ben.
Donna Tartt är klassicist, har ett år under studietiden enbart läst Dante och älskar filmer. Hon presenterar scener ur fem italienska favoritfilmer, bland annat Pasolinis Medea ("visar brutaliteten i den antika världen också genom att Medea som är en av de bästa retorikerna i klassisk tragedi här är nästan helt tyst"), Antonionis La Notte ("den bästa filmen om ensamhet – och ändå ville man ju leva så där, som en ung konstnär") och Sorrentions La Grande Belezza ("den har allt: djupa rollporträtt, rörande, rolig och ser underbar ut. Skönhet är den enda dygd som får en att misstro de andra").
Båda berättar nästan med en mun att de tillbringade sina uppväxtår med att läsa och se film och att enda sättet att hålla kvar kreativiteten är att fortsätta – konstnärer ska också vara fans. Den andra helt avgörande faktorn är ett kompisgäng av konstnärer som tävlar, berättar sanningen och stjäl av varandra.
Den italienska filmen representeras främst av klassiker från 50- och 60-talen, som affischens filmstjärna Virna Lisi i strumpbyxor och cigg på affischen som hänger överallt i stan.
Roms filmfest är en avslappnad, opretentiös, tillgänglig filmfest – uttryckligen inte en festival. Här hålls inga tävlingar, ingen jury, röda mattan är för det mesta tom. Visningarna hålls på en enda plats – den närmaste inhemska filmfestivalen är Esbo ciné. Det viktiga är attityden: Il cinema è sempre una festa.