Det var intressant att lyssna på Flemming Roses anförande om yttrandefrihet i tisdags. I jämförelse med Charlie Hebdo-tecknaren Bernard Willem Holtrop som besökte Helsingfors i våras höll han en helt annan intellektuell nivå när det gällde att försvara en vid och rätt kompromisslös yttrandefrihet.

Tyvärr fanns det inte tid för någon intervju, och efter en handfull publikfrågor gick arrangören Yle Forum vidare med uppföljande diskussioner med andra deltagare.

På en helt principiell nivå kan jag hålla med om mycket av vad Rose säger. Att det inte är en mänsklig rättighet att inte bli kränkt (i bemärkelsen sårad) är till exempel en ganska viktig notering. Den offentliga debattens essens är att söka upp och vädra konflikter, och det kan göra mycket ont för den som hamnar i skottgluggen långt innan några juridiska eller etiska gränser överträtts.

Men det fanns också frågor som Flemming Rose inte behandlade under sina 25 minuter. Jag hade velat ställa tre.

1. I sitt resonemang om det sluttande planet från det tyska förbudet mot att förneka Förintelsen till det ryska förbudet mot att kritisera Sovjets krigspolitik gör Rose en glidning som jag inte uppfattar som helt oproblematisk. Ett generellt kritikförbud är en sak, att ljuga om grundläggande fakta är en annan. ”Sanningen” är ett allt annat än enkelt koncept filosofiskt sett, men att sprida det som i en journalistisk eller historisk mening är lögn blir lätt problematiskt utanför fiktionens värld. Hur ser Flemming Rose på den fungerande debattens behov av att acceptera vissa grundläggande sanningar? Att statligt reglerad yttrandefrihet historiskt oftast handlar om att dölja sanningen är sant, men det finns tecken på att nätets helt oreglerade yttrandefrihet också tenderar att bli en miljö där vissa lögner reproduceras.

2. De debattörer som vill acceptera större begränsningar i yttrandefriheten brukar ofta påpeka att maktförhållandena i debatten sällan är riktigt jämbördiga; och att underordnade grupper och minoriteter därför verkar ha en större tendens att godta vissa begränsningar. Hur ser Flemming Rose på detta, och på sin egen maktposition – både som inflytelserik journalist och som del av en privilegierad grupp av vita, sekulära män? Jag menar inte att detta på något sätt diskvalificerar honom, bara att det vore intressant att höra hur han resonerar kring sin egen position.

3. Till sist hade jag velat höra hur Flemming Rose ser på praktik och kontext i diskussionen om yttrandefrihet. Det finns vissa offentliga arenor – allt från dagstidningar och prime time-tv till centrala husfasader – vars budskap det är mer eller mindre omöjligt att värja sig mot. Dessa arenor kan i praktiken inte ge plats åt vissa former av yttranden (porr, extremt våld, Förintelseförnekelse) utan att riskera att underminera det folkliga stödet för en oreglerad yttrandefrihet. Praktik och princip ska – i princip – vara skilda saker, men är – i praktiken – svåra ett helt separera. Nästan alltid då yttrandefrihet diskuteras som princip utgår diskussionen från konkreta yttranden. Hur ser Flemming Rose på det här bandet? Och vilka yttranden borde medborgare ha möjlighet att värja sig mot?