Segern över cynismen
Till en början var Svetlana Aleksijevitj en författare som irriterade mig. Jag blev till exempel helt galen på hennes vana att skriva tre punkter efter var och varannan mening (något som för övrigt är rätt vanligt i ryska texter).
När jag läste hennes böcker kunde jag också känna irritation över upprepningarna. Jag kände igen de samtal jag själv har fört både i Ryssland och andra postsovjetiska länder; gråtmildheten, känslosamheten, upprepningarna. Sådär är det alltid när folk börjar tala om sina problem här, tänkte jag, de är aldrig intresserade av att hitta en lösning, de vill bara klaga sin nöd mot skyarna, ett fruktansvärt lamenterande och jämrande.
Men till saken hör att de problem och tragedier som Aleksijevitj beskriver i sina böcker inte är av ett slag som kan lösas. Hon beskriver människor som har levt under ett system som slog dem sönder och samman. I de flesta fall har de ändå lyckats förbli människor. Det är som gör Aleksijevitjs böcker hoppfulla, hur fruktansvärda de än är. För mitt detta lamenterande och jämrande lyser mänsklighetens klara låga, denna vägran att bli ett monster, som har räddat dem som levde i ett totalitärt system från undergång. Att de inte har förblivit tysta, att Aleksijevitj ger dem en röst. Det är en helvetes triumf.
Aleksijevitj är en stor författare inte därför att hon beskriver någonting okänt. Utan för att hon gestaltar den sovjetiska människans liv och samlar det mellan pärmar på ett sätt som ingen har gjort förut. Nu håller hon på med två nya böcker, den ena handlar om kärlek och den andra om åldrande. Den ryska litteraturredaktören Natalja Kotjetkova skriver på lenta.ru att hon ivrigt väntar på dessa böcker, men att hon också är rädd för att läsa dem. Jag kan förstå henne.
När Sara Danius klev ut genom spegeldörrarna satt jag i mitt vardagsrum hemma i Moskva med en telefon i var hand. I den ena hade jag knappat in Aleksijevitjs hemnummer, i den andra hennes mobilnummer. Mobilnumret tutade upptaget men på hemnumret svarade en lugn och vänlig röst. Det var Aleksijevitj, och hon svarade utan brådska på mina frågor medan det ringde och ringde både i mobiltelefonen och på dörren.
Jag kunde höra det på en gång – detta är en människa ur den gamla sovjetintelligentian. En av de där man stöter på ibland i Ryssland, eller i Georgien, eller i Ukraina, eller i Vitryssland. Den vackra ryskan, den omsorgsfulla diktionen, ödmjukheten, vänligheten och framför allt denna bildning som går utanpå allt annat.
När jag intervjuade sovjetdissidenten Sergej Kovaljov och författaren Lev Rubinstein kände jag samma sak. Hur är det möjligt att sådana människor kunde fostras i ett totalitärt samhälle? Denna kombination av beläsenhet, anspråkslöshet och en djup vishet som gömmer sig bakom deras sätt att ofta uttrycka sig indirekt, att hellre använda underdrifter än överdrifter, att lita på ordets kraft. Hur har de nått dit?
Jag begriper det inte. Men nu har en av dem vunnit världens finaste litteraturpris. Det är en upprättelse för dem alla som envist höll fast vid valet att vara människa i en tid när det hade varit lättast att bara vara cynisk. Precis som det är fortfarande.