Genom Aleksijevitj erkänns journalistiken som litteratur

Jag har i ett par års tid både gissat och hoppats på att Nobelpriset i litteratur ska gå Svetlana Aleksijevitj. Så när jag besökte bokmässan i Göteborg i september i fjol kunde jag inte låta bli att föra henne på tal då jag intervjuade Svenska Akademiens dåvarande ständige sekreterare Peter Englund.

– Jag tycker hon är väldigt fin, sade han.

Normalt bukar ju Svenska Akademien vara mycket hemlighetsfull med allt som kan tänkas ha med Nobelpriset att göra, och kommentarerna om potentiella kandidater brukar var obefintliga. Men jag förde inte Aleksijevitj på tal med anledning av att hennes namn förekom i spekulationerna, utan för att hon i böcker som Kriget har inget kvinnligt ansikte och Tiden second hand. Slutet för den röda människan, använder sig av en samplingsteknik som starkt påminner om den Englund själv kör med i sin förstavärldskrigsskildring Stridens skönhet och sorg. Det var den boken som var temat för vår korta intervju.

Att se ett samband mellan Aleksijevitjs Nobelpris och att Englund i år överlåtit sekreterarposten till Sara Danius är förstås ren spekulation. Men visst kan jag tycka att det är lite snyggare om Nobelpristagarens sätt att arbeta inte påminner så uppenbart om den ständige sekreterarens.

Både Englund och Aleksijevtj faller alltså tillbaka på en teknik som går ut på att samla, jämföra och kontrastera en mångfald olika röster som utvunnits ur historiens dimmor genom ett imponerande researcharbete.

I Aleksijevitij fall handlar det om många hundratals, kanske tusentals, intervjuer med sovjetmedborgare; intervjuer som hon återger i sina böcker, till synes rakt av som direkta och okommenterade citat. I Kriget har inget kvinnligt ansikte berättar kvinnor som stred i röda armén – som sjukskötare och chaufförer men också som stridsflygare, prickskyttar och partisaner – om sina upplevelser av kriget. I Tiden second hand är det sovjetmänniskan och hennes trauma över det störtade imperiet som står i fokus.

Den litterära effekten uppstår när mänskliga erfarenheter som samtidigt är likartade och individuellt olika ställs vid varandra. De de enskilda berättelserna kan i sig vara oerhört drabbande, men det är i hög grad i glappet mellan texterna som storheten finns. 

Den fråga jag ställde Peter Englund i Göteborg handlade om skillnaden mellan att citera direkt och referera. Medan Aleksijevitj alltså använder direkta citat är Englunds skildring av personer som upplevt första världskriget uppbyggt på referat av olika skriftliga källor de lämnat efter sig (dagböcker, memoarer, sjukjournaler och så vidare). Englund beskrev själv sin refererande teknik som ett resultat av hans kvalitetsmässigt väldigt heterogena material, vilket ”med en renodlad citatteknik skulle göra att vissa människor framstod som mycket enklare eller banalare än de var, medan andra skulle ta plats bara utifrån sin litterära form”.

Aleskijevit har å sin sida uteslutande använt sig av intervjuer, vilket Englund kommenterade med  att ”om man har ett någorlunda homogent källmaterial tycker jag att en renodlad citatteknik är snudd på att föredra.”

Nu har den citattekniken fått största möjliga erkännande.

I övrigt är Svetlana Aleksijevitj både ett typiskt och ett roligt val av Svenska Akademien.

Typisk är hon för att hon intresserar sig för de frågor som på senare år renderat väldigt många Nobelpris. Hennes författarskap är ytterligare ett i raden av dem som behandlar den lilla människans utsatta position mellan historiens, kulturernas och ideologiernas väldiga och långsamt malande kvarnstenar. Samma ambition återfinns hos en majoritet av de senaste femton årens pristagare, och förmodligen är det också den som gör att en författare som Sofi Oksanen förekommer i spekulationerna.

Roligt är valet av Aleksijevitj för att hon innebär en sorts vidgning av litteraturbegreppet. Med henne ger Svenska Akademien erkännande åt en litteratur som i Nobelsammanhang hittills negligerats. Ryszard Kapuściński fick aldrig Nobelpriset för sina reportageböcker, men Aleksijevitjs Nobelpris kan betraktas som ett sorts hommage för journalistiken, eller i varje fall för en av dess underarter: då den är som allra bäst kan den vara stor litteratur.