Tove Djupsjöbacka: Rotmylla och fri flykt
Det blev en järndos nordisk folkmusik under tre intensiva dagar, skriver Tove Djupsjöbacka om festivalen Folkelarm i Oslo.
I slutet av september hade jag nöjet att bekanta mig med folkmusikfestivalen Folkelarm i Oslo, en festival som samtidigt fungerar som ett showcase-evenemang, där branschfolk har chansen att bekanta sig med nya artister. Det blev en järndos nordisk folkmusik under tre intensiva dagar, som gav perspektiv och anledning att även fundera över läget på hemmafronten.
I Norge var det tydligt från början, att folkkulturen överlag har en stark ställning i samhället. Man behövde inte mer än öppna dörren till festivalcentret. Riksscenen för folkmusik och folkdans ligger i den hippa Oslostadsdelen Grünerløkka, ett samtidigt modernt och mysigt konserthus med stundvis program i tre våningar samtidigt.
Förhållandet mellan innovation och traditionsförankring är alltid spännande att följa med. Festivalens utbud av norsk folkmusik var djupt rotat i traditionsmyllan. Flera musiker uppträdde solo, med traditionell repertoar från sin hembygd, och publiken lyssnade andäktigt och koncentrerat. Till exempel inleddes festivalen med att endast 18-åriga Mari Midtli steg fram på huvudscenen och sjöng, rätt och slätt, rakt in i publikens hjärta.
Det här med regional stolthet var också uppenbart. Att man spelar låtar från Gudbrandsdalen (Midtli) eller ”de djupa skogarna i Engerdal och Trysil” (Skau). Också svenskarna Ahlberg, Ek & Roswall spelade uttryckligen låtar från Medelpad. I Finland känns det inte riktigt lika vanligt att lyfta upp ett specifikt område och dess stildrag, vilket är något Mauno Järvelä hållit brandtal för med jämna mellanrum – att de regionala stilarna är i fara att utplånas helt.
Däremot blåser friska, innovativa vindar inom norsk folkdans. Med Hallgrim Hansegård och gruppen Frikar som pionjärer tycks man servera nya dansverk på löpande band. På Folkelarm såg man ett intressant tvärsnitt av manligt och kvinnligt. Silje Onstad Hålien gjorde ett soloverk kring sökandet av sin identitet – hon är som första kvinna i Norge hallingdansare i elitklass. Halling är machodans om något, så det kan inte vara alldeles lätt att skapa sin roll som kvinna i den kulturen. Gruppen Kartellet bjöd däremot på traditionella manliga virtuostrick, men också på stark lekfullhet och berörande sårbarhet.
Finland representerades med stil av finsk-svenska munspelsduon Jouko Kyhälä & Filip Jers, med festivalens mest absurdroliga mellansnack, finsk-amerikanska Aallotar som verkligen levde upp till beskrivningen ”intim kammarfolkmusik” samt Piia Kleemola med ett soloprogram av fiolpolskor från Österbotten, vilket satt utmärkt i detta sammanhang. En ganska traditionell meny med finländska mått mätt, och ändå hörde jag folk betrakta finnarna som något av det mer nyskapande på festivalen. Det gör gott att byta perspektiv ibland.