IMPULS Om inte Akademien är hemskt osams
Vem får Nobelpriset i litteratur i år? Litteraturredaktören har ingen aning, men världen är full av betydande författare.
Om inte Svenska Akademien nu är hemskt osams, kommer årets litterära Nobelpristagare att offentliggöras på torsdag. Dags alltså att spekulera, och jag ska pigga upp er med två namn som jag inte minns att jag skulle vevat genom den här maskinen tidigare: Lászlo Krasznahorkai och Elena Ferrante.
Ungraren Krasznahorkai (f. 1954) fick i våras det internationelle Man Booker-priset för sitt livsverk. Flera av hans böcker har filmatiserats av regissören Béla Tarr, bland dem Motståndets melankoli (filmen heter Werckmeisters harmonier) och debutromanen Satantango (1985) som blivit sju timmar film, inledd med en magnifik 20 minuters sekvenser där kor står i lera. Krasznahorkai har också medverkat i manuset till Tarrs senaste (sista?) film, den kompromisslöst fruktansvärda Turinhästen, som bokstavligen slutar med att det sista ljuset på pustan slocknar. Att belöna honom just nu vore en perfekt hälsning ur Ungerns mörker men samtidigt en påminnelse om att också en nation som håller på att stänga om sig och släcka ner har sina lysande dissidenter. Allt det här betyder inte att Krasznahorkai inte skulle ha en helt egenartad humor. Satantango har nyss utkommit på svenska.
Elena Ferrantes Neapelserie har i engelsk översättning – My Brilliant Friend, The Story of a New Name, Those Who Leave and Those Who Stay, The Story of The Lost Child – under det senaste året vållat en veritabel Ferrantefeber särskilt bland prosaläsarnas kompetentaste kärntrupp, medelålders kvinnor. Storartad samhällsskildring och suggestiv bildningsroman, men ett problem här är att författaren lyckats gömma sig bakom en pseudonym. Och Akademien är nog inte så rask i vändningarna att de skulle ha hunnit ställa in sig på det här.
En av mina personliga favoriter som inte brukar trissa runt på vadslagningslistorna är polskan Olga Tokarczuk (f. 1962) vars roman Jakobsböckerna nyss utkommit på svenska, till stor glädje för dem som förälskat sig i hennes textlandskap i romaner som Daghus, natthus och Gammeltida och andra tider.
De sedvanliga
Sen har jag väl sett det mesta av nobelister under mina 15 år som litteraturredaktör flera gånger om: äldre män från Centraleuropa, okända kineser, superba kvinnliga prosaisten, "oj, en dramatiker!" (Harold Pinter), min favoritturk Orhan Pamuk och äntligen Tranströmer, med flera.
Som en del av mina läsare upprepade gånger skadeglatt påpekat för mig är jag helt värdelös när det gäller att tippa vinnare. Låt oss bara inför årets jippo kasta en blick på en handfull av de sedvanliga misstänkta:
Vitryska Svetlana Aleksijevitj, flitigt översatt till svenska, med ett slags reportagefiktion om krigets olika skepnader i Sovjetunionen/Ryssland.
Den syriskfödde poeten Adonis, som skulle påminna oss om att det finns en stor arabisk litteratur och Syrien varit annat än en krigshärd.
Bob Dylan skulle innebära att en ny genre, låttexten, lyfts fram.
Norrmannen Jon Fosse, hyllad som poet, prosaist och dramatiker. Eller varför inte Karl Ove Knausgård, som faktiskt revitaliserat romangenren och romanläsandet högst betydligt med Min kamp 1-6 på många språk?
Amerikanerna Joyce Carol Oates, Thomas Pynchon, Cormac Mc Carthy och Philip Roth hänger med sedan decennier i spekulationerna, liksom kenyanen Ngugi Wa Thiong'o, egyptiskan Nawal El Saadawi, israelen Amos Oz, tysken Peter Handke, nederländske Cees Nooteboom, ungraren Péter Nadas, den polska poeten Adam Zagajewski, japanen Haruki Murakami, koreanen Ko Un och Les Murray från Australien.
Första kvinnan
En gång mottog jag en väldigt fin läcka på fem namn, och fyra av dem har sedermera fått sitt pris (V.S. Naipaul, Imre Kertész, J.M Coetzee och Doris Lessing). Den enda på listan som ännu inte fått det är portugisen Antonio Lobo Antunes. Men det är länge sedan den kom i min hand och mycket har förändrats sedan dess.
Nobelpriset var under långa perioder en nästan exklusivt manlig domän, men efter ledamoten Artur Lundkvists frånfälle 1991 har den principen luckrats upp rejält. Bland de fem senaste pristagarna finns dock bara en kvinna (Alice Munro 2013) så det börjar vara dags nu.
I år kommer vi också att få se en ny ständig sekreterare öppna dörren till börssalen i Stockholm för att förkunna vinnaren. Sara Danius efterträdde Peter Englund den första juni i år, och det här blir hennes mest spektakulära tjänsteframträdande hittills.
Danius är den första kvinnan på ständige sekreterarposten, och medlem i Svenska Akademien sedan 2013. Hon är litteraturforskare och essäist, och har skrivit om bland annat förhållandet mellan litteratur och samhälle hos prosaister som Gustave Flaubert, Marcel Proust och James Joyce.