Philip Teir: Från Irak till Ediths strand
Edith Södergran tillbringade sammanlagt 480 dygn på sanatoriet i Nummela. I många år har byggnaden stått oanvänd, nu ska det bli asylboende för fyrahundra personer.
Det kommer snart att bli vinter, tänker jag, när jag kör förbi de vackra åkrarna utanför Nurmijärvi. Det är den första oktober. Jag är på väg till flyktingmottagningen i Röykkä för att hälsa på en vän från Irak. Han och hans dotter har flyttats hit en vecka tidigare, och vi har lärt känna varandra via Röda Korsets frivilligarbete.
Just nu bor familjen i en gammal träbyggnad, men så småningom ska de kanske flytta in i det gamla sanatoriet på området. Det är en slottsliknande jugendbyggnad i dåligt skick. Sjukhuset invigdes 1903 och var det andra sjukhuset för lungpatienter i Finland. På den tiden hette det Nummela sanatorium. Edith Södergrans pappa var patient här tills han dog 1907. Två år senare skrevs Edith Södergran in och tillbringade sammanlagt 480 dygn på sanatoriet. I många år har byggnaden stått oanvänd, intressant närmast för vänner av gamla ödehus och finlandssvensk modernism. Nu ska det bli asylboende för fyrahundra personer.
SFP i Nurmijärvi motsatte sig flyktingförläggningen, med argumentet att platsen är för isolerad. Det uppfattades av många som främlingsfientlighet, men kan också tolkas som omsorg om de asylsökande. Det här är ödemark. Det är tre kilometer till närmaste butik. Min bekant säger att de varit tvungna att gå till butiken, tills för några dagar sedan då de fick cyklar.
Här finns familjer från Irak, Somalia och Jemen. Vi kan kommunicera på engelska och jag förstår snabbt att det värsta inte är isoleringen, utan ovissheten. Här ute i skogen finns inga myndigheter som kan svara på svåra frågor: Vad händer nu när Migrationsverket fryser behandlingen av asylansökningar från Irak och Somalia? Hur länge kommer det att dröja innan processen kommer i gång igen? Kommer Finland att deportera irakiska flyktingar?
Det är ingen som vet. Men oron är stor: ingen vill tillbaka. Är man sunnimuslim lever man i fara till och med här, säger min vän, som sett shiamuslimska militärer bland de asylsökande i Europa. En av hans vänner på flyktingboendet vill inte prata med någon eftersom han är så rädd.
Några pappor står och röker utanför den gamla läkarvillan. De har alla kommit via Sverige och säger att de blev bättre bemötta där. I Finland sitter man i polisförhör som om man var misstänkt för ett brott. Diskussionen tycks göra dem obekväma: Tänk om det hade varit bättre att stanna i Sverige? Men det är inget alternativ att återvända när man kommit med en hel familj, konstaterar de. Kanske om man är ung och singel.
Jag försöker förklara att det här är en ny situation för Finland. Vi har ingen lång erfarenhet av asylsökande, i alla fall inte i de små finska kommuner som nu öppnat flyktingförläggningar. Vad som händer inom ett år eller två finns det knappast något manus för. Men jag säger att jag hoppas att det kommer att gå bra. Det måste vi alla hoppas, säger en av papporna.
Backen ner till stranden är kantad av tallskog som planterats en gång i tiden för att det ansågs vara nyttigt för de lungsjuka. Ett år kan jag stanna här, säger min vän, det är inga problem. Det finns visserligen inget att göra men jag kan stå ut. Sjön är dessutom vacker, och det är skönt att sitta på bryggan om man tycker om att tänka och vara i fred.
Han bjuder på en cigarett. Det känns som att man skulle kunna gå på vattnet, säger han, och pekar på den blanka sjön. Om ett par månader, när den fryser till is, kan du kanske göra det, säger jag.