Maria Turtschaninoff: Pojkballongen
Det var marknad. Färgglada heliumballonger dansade mot den molniga himlen. Sonen pekade. ”Mamma, kan jag få en pojkballong?”
Där var det. Första gången han delade in något icke-levande i pojk/flick. Jag antar att jag får vara glad för att det tog så här lång tid, han är nästan fem. Jag sa lite tvärt att ballonger inte är pojkar eller flickor, de är ballonger, och man kan få vilken man vill. Han valde Spiderman. Som han inte känner till annat än från dagiskompisarnas historier, vi har aldrig sett på eller läst om Spiderman hemma (fast han har en Spiderman mössa).
Jag tyckte att jag inte riktigt kunde lämna det därhän, så väl hemma tog jag upp saken igen. Frågade varför han sagt så där och förklarade på nytt att ballonger är ballonger och att man väljer en sån man tycker om.
Då kröp det fram att han egentligen hade velat ha en annan. Med Elsa från Disneys Frost, en av prinsessfilmerna med glitter och sång och fina klänningar.
Just då brast mitt hjärta lite. För att min pojke, innan han ens levt fem år på jorden, börjat begränsa sin tillvaro enligt vad som är passande för en pojke eller inte. För att hans värld redan blivit lite mindre. För att alternativen, vad som är möjligt för honom, med ens halverats.
Men mest av allt gjorde det ont för att jag insåg att det är mitt fel.
Jag är feminist. Jag har aldrig någonsin sagt åt honom att något är för flickor och något annat för pojkar. Vi är ett jämställt hushåll. Då jag köper leksaker och kläder och väljer filmer satsar jag mest på unisex. Saker jag tycker passar lika bra för flickor och pojkar. Det är svårt, för sådant existerar nästan inte alls. Till och med Lego, som i min barndom saknade könsindelning, är nu tydligt nischat för flickor eller pojkar. Men jag gör mitt bästa.
Det är ju bara det, att det som är ”könsneutralt” de facto mest är ”för pojkar”. Som tecknade filmer med djur i huvudrollerna där könsfördelningen mellan karaktärerna ofta är omkring 6–1 till de manliga djurens fördel. Och jag har inte köpt glittriga pastelliga saker åt honom, varken i kläd- eller leksaksväg. Steget har känts lite för långt, även för mig – hade han bett om det hade jag ju gjort det, men jag har inte tagit initiativet. Omedvetet har jag signalerat åt honom att detta, det är inte för dig.
Han har inte missat budskapet.
I helgen satte vi oss ner och såg för första gången på Frost. Som han älskade. Och när han berättade vilka leksaker han önskar sig i födelsedagspresent senare denna månad frågade jag om han önskar sig något med Frost-motiv. Han nickade storögd.
Jag vet inte om det är för sent att visa honom att han får gilla precis vad han vill. Jag hoppas att det inte är det.