Frågan kan verka provokativ men väcktes hos mig nyligen under några tvåspråkiga poesikvällar i Helsingfors.

Bägge tillställningar drog gott om publik – närmare bestämt finskspråkig sådan. Finlandssvenskarna lyste däremot med sin frånvaro, trots att båda evenemangen hade marknadsförts flitigt i både dagspress och sociala medier.

Under en av kvällarna lanserade en finsk litteraturtidskrift rentav ett temanummer om finlandssvensk modernism, och kvällen innehöll intressanta nyöversättningar av några centrala finlandssvenska diktare – vilket säkert gladde den svenskspråkiga delen av publiken som uppgick till hela två personer.

När inte ens branschfolk – bibliotekarier, bokhandlare, förlagsmänniskor, kulturjournalister, studerande – verkar intresserade av att stöda sådana här initiativ, vad berättar det inte då om vår vilja att konkret motarbeta sannfinländska populisters negativa syn på svenskan i detta land?

Fast nu var allt förstås inte bättre förr.

I somras läste jag Emelie Enckells intressanta bok om Olof Enckell, och slogs återigen av hur åtskilda de två språkgrupperna var under stora delar av 1920- och 30-talen, åtminstone inom den litterära världen. Det omfattande brevmaterialet till trots förekommer här knappt några hänvisningar till korrespondenser med finskspråkiga kolleger – och då hyste ändå Olof Enckell ett genuint intresse för det finska Finland, Karelen inte minst.

I dag får jag ibland en känsla av att vi återgått till trettiotalets rigida språkliga uppdelning. Och detta gäller inte bara i kulturvärlden. På senare år har man kunnat läsa om ledande finlandssvenska politiker som oroat sig över hur lite personliga vänskaper som odlas över språkgränserna bland dagens beslutsfattare. Det borde göra oss alla betydligt mer bekymrade.

Vad sänder denna vår likgiltighet inför nyskapande tvåspråkiga initiativ på finskt håll då för signaler? Ja, inte uppmuntrar det till fortsatta satsningar, så mycket står klart. Precis som det inte sporrar någon att rådbråka sin svenska ifall vi alltid blixtsnabbt växlar om till majoritetsspråket.

Finlands svenska författareförening tog för fem år sedan initiativet att publicera en svenskspråkig krönika i varje nummer av våra finska kollegers branschtidning, Kirjailija. Det har visat sig vara ett uppskattat koncept, som tveklöst ökat förståelsen för den finlandssvenska litteraturen bland finskspråkiga författare, och kanske rentav fått någon av våra kolleger att plugga svenska på kuppen.

Det behövs med andra ord inte alltid storslagna projekt som kräver omfattande fondfinansiering för att markera vår existens. Det kan räcka med småskaliga trevare av ovanstående art. Huvudsaken är att vi är närvarande också i det finska Finland, visar att vi finns, att vi behövs.

”Vi bygger inte ett finlandssvenskt getto”, hette det när grunden till kvarteret Victoria på Busholmen lades häromveckan.

Nähä, kanske inte det. Men på vissa andra håll tycks en andlig gettoisering tyvärr redan vara ett faktum – en utveckling som, när den väl satt i gång, kan vara överraskande svår att ändra.