Mats Liljeroos: Musik så in i Norden
Nordiska musikdagarna är en ypperlig idé vars utformning dock kräver ständig prövning, menar Mats Liljeroos.
I samband med en reportageresa i Norden 1999 framträdde en tydlig bild av de respektive ländernas konstmusikaliska profiler. Sverige hade en enorm potential men konstmusiken var marginaliserad, medan den isländska kreativiteten låg på en för ett litet folk typiskt hög nivå. Norge framstod, de ekonomiska musklerna till trots, som relativt profillöst medan Danmark bjöd på det brokigaste och färggladaste musikaliska smörgåsbordet.
Finland rörde sig, åtminstone enligt finländarna själva, i helt egna sfärer med sitt tonsättar- och dirigentunder och musikutbildningssystem. Sedan dess har det runnit åtskilligt med vatten genom Öresund och rangordningen är ingalunda huggen i sten. Enligt chefredaktören för den rikssvenska tidskriften Nutida musik, Andreas Engström, är de mest dynamiska nordiska musikländerna i dag Danmark och Norge, medan Sverige och Finland hamnat på efterkälken.
Det finns mycket riktigt även tecken i skyn som tyder på att det inte finns skäl att brösta sig alltför mycket i dagens Finland. Förhållandevis få av de efter 1970 födda tonsättarna håller internationell toppnivå och det kan löna sig att inta en mer ödmjuk hållning och, om inte annat, ge publiken en reell möjlighet att stifta bekantskap med vad som är på gång hos våra kära nordiska grannar.
Jag fick en möjlighet att diskutera nordiskt musikliv med Engström och övriga förståsigpåare vid Nordiska musikdagarna i Köpenhamn senaste veckoslut och vi var rörande överens om att den danska öppenheten är ett tveeggat svärd. Danskarna skattar sin sociokulturella rörelsefrihet högt, men stundom kunde man efterlysa en gnutta mer disciplin.
Arrangörernas strävan efter att utmana konventionerna och locka publiken att närma sig de konstnärliga yttringarna utifrån alternativa premisser var, liksom idén att vika sista festivaldagen för barn- och familjehappenings, i sig välkommen och många förmågor i marginalen fick sin stund i rampljuset.
Nivån var dock onödigt ojämn och urvalskriterierna och -metoderna borde av allt att döma ses över. Vissa av inte minst de mer experimentella programpunkterna borde aldrig ha släppts igenom och man kom åt att sakna en mer konstruktiv fördelning mellan etablerade och mindre kända namn, liksom mellan äldre och yngre tonsättargenerationer.
Nordiska musikdagarna, som ordnas av de nordiska tonsättarföreningarna och årligen hålls i något av länderna, är en ypperlig idé vars utformning dock kräver ständig prövning. Årets infallsvinkel kändes på sätt och vis fräsch och motiverad, men drogs för extremt till sin spets och framdeles kan det löna sig att sträva efter en bättre balans mellan genrer och uttryckssätt.
Man opererar föga överraskande med begränsade budgetar, vilket lett till en rörelse mot mer intimt småskaliga forum. En i sig sympatisk riktning, som dock inte får bli allenarådande. Det skrivs också en hel del orkestermusik och ett intimare samarbete med lokala orkestrar torde möjliggöra synlighet även för den repertoaren.
NMD:s viktigaste uppdrag är dock att möjliggöra möten – tonsättare och musiker emellan likaväl som mellan musiken och dess potentiella konsumenter. Det komponeras en enorm mängd spännande musik i samtliga nordiska länder inom alla tänkbara genrer och stilar och det kommer, uppiggande regionala avvikelser till trots, alltid att finnas mera som förenar oss än som skiljer oss åt.