Juha Itkonen: I ilskans våld
Det känns som om mängden ilska i världen har ökat. Alla är numera jätteretliga.
Tillsammans med mina söner såg jag den hyllade filmen Inside Out. Den ambitiöst gjorda animationen var mycket riktigt mer tankeväckande än till exempel Pingvinerna från Madagaskar. När jag efter filmen frågade min fyraåring vad han ansåg att filmen handlade om och han bredde ut händerna, höjde ögonbrynen och inte hade en aning började jag till och med grubbla på vem filmens egentliga målgrupp var – de vuxna eller barnen?
Filmen handlar om den elvaåriga flickan Riley och hennes känsloliv. Man fick följa med det via hjärnans kommandocentrum. Spakarna dirigerades av fem grundkänslor – glädje, sorg, rädsla, avsky och ilska. Flickan agerade enligt vilken känsla som i tur och ordning var dominerande. Alla känslor behövdes, också sorgen, även om inte ens den själv begrep sig på meningen med sin existens.
Roligast av dessa förmänskligade känslogestalter var ilskan. Den var filmens Timon eller Pumba, barnfilmernas klassiska underhållande bifigur. Rödbrusigt ångande fattade den allt emellanåt tyglarna och försökte sig på något, uppenbart idiotiskt.
Jag funderade på det komiska med ilskan. När man från sidan följer med något riktigt förtretligt kan det vara skrattretande. Man behöver bara tänka på våra vardagsmorgnar med alla försvunna nyckelknippor och de gräl de orsakar. Brukar ni, i sådana stunder, påminna om förnuftiga människor vid sina sinnens fulla bruk?
Ilska är förstås nödvändigt. Det sätter fart på oss och för oss framåt. Men ilska är ofta också en första reaktion, något som vaknar snabbt och som till sin natur är primitivt. I känslan av ilska finns något som är så konstigt njutbart att vi ibland riktigt söker anledningar att bli förargade.
Det känns som om mängden ilska i världen har ökat. Alla är numera jätteretliga. Alla reagerar omedelbart och med känsla, absolut övertygade om det berättigade i sin egen sak. Det är förståeligt att man blir ilsken över rasism eller regeringens besparingar. Ilskan över fackföreningsrörelsens tjurskallighet eller över den flyktingström som nu förefaller omöjlig är också begriplig. Man får ha åsikter, och man ska också få försvara dem med lagliga medel. Ändå präglas atmosfären av en konstig vrede som leder till att det är enkelt att arrangera en demonstration men svårt att lösa frågor.
Så här är det inte bara i Finland. Man är sur också på andra håll i Europa, delvis av samma anledning. Tävlingen att bli nominerad som det republikanska partiets presidentkandidat i USA har nått en nivå av aldrig tidigare skådad ilska och den tävlingen leds nu av den kandidat som är överlägset argast och som redan till sitt yttre påminner om den tecknade figuren i Inside Out. När Donald Trump håller tal är hans huvud rött och fradgan rinner ur mungiporna. Och ja – Trump skulle vara den mest komiska om han inte var så skrämmande populär.
Det är naturligtvis möjligt att hitta anledningar till den globala ilskan. Finanskrisen stjälpte den stadigt ökande växande ekonomin. Digitaliseringen tar kål på arbetstillfällen vi trott var möjliga. Sociala medier både förstärker och försnabbar kollektiva känslor, också positiva sådana: tänker man optimistiskt uppfattar man också en ny sorts omtanke och empati.
Men på något vis borde vi kunna nå en bättre balans. Irritationen får inte bli bestående för då leder den oundvikligen till hat som är en mycket farligare och allvarligare känsla. Om den får makt är känslan inte längre densamma som i en Disneyfilm.