Wilhelm Kvist: Bara goda nyheter

Om man får tro den generella stämningen på Musik och talang-konferensen som samlade inflytelserika personer inom musikbranschen i Vasa förra helgen är det nästan bara goda nyheter som gäller i popvärlden.

Skivbolagen har genomlevt krisen med den dalande skivförsäljningen. Digitaliseringen har gett oanade möjligheter och till och med den digitala lyssningen genererar numera intäkter åt upphovsmännen och så vidare.

Det här är förstås ett ytligt intryck som döljer problemen, till exempel de försvinnande små ersättningarna åt artisterna för den digitala lyssningen. Av den diskussion om popmusikens framtid som tre erfarna låtsnickrare och producenter – Andreas Carlsson, Maria Marcus och Patric Sarin – förde i Vasa kunde man ändå få intrycket att mycket är rätt hyfsat.

I sina glansdagar räknade man med att musikbranschen omsatte 40 miljarder dollar per år, medan bara Youtubes omsättning i dag uppges vara 40 miljarder per kvartal. Även om summorna knappast är indexkorrigerade är det lätt att se att här finns en stor potential.

Andreas Carlsson (som skrivit låtar för alla från Backstreet Boys till Britney Spears och Bon Jovi via Katy Perry och Celine Dion) spår att musikbranschen i framtiden i mycket högre grad än hittills kommer att handla om att tillfredsställa individuella preferenser. Tesen om de fyra p:na – pris, produkt, placering och påverkan – som riktgivande faktorer för marknadsföring lever alltjämt kvar och bland annat därför kommer musiken och marknaden att ingå ett mycket intimare förbund. Förhållandet mellan popmusik och varumärken är tills vidare bara i sin linda, spår Carlsson.

Att i det här sammanhanget vara negativ och säga nej till kommersialiseringen är som att försöka stoppa den stora vågen i stället för att surfa på den, heter det. Alltså är det helt okej att en rockmusikers nästa låt kommer att släppas i en bilreklam, bara för att det är så de kommersiella strömmarna fungerar. Ingen vet hur förhållandet mellan musiken/konsten och marknaden/ekonomin ser ut om fem eller tio år, men i bästa fall uppstår en vinn-vinn-situation den dag det blir omöjligt att tala om Bon Jovi utan att tänka på Toyota eller vice versa.

Andreas Carlssons budskap är dessutom tydligt: Good is the enemy of great (det goda är det utmärktas fiende), något som känns lätt att hålla med om i en värld där många nöjer sig med hyfsade lösningar men där bara de utmärkta får genomslagskraft och lever kvar, ofta med monopolställning (Spotify, Youtube, Facebook).

På internet står alla ändå på samma startlinje, vilket medfört att en artists värsta konkurrent i dag inte är en annan artist, utan snarare kattvideorna som tävlar om samma besökares uppmärksamhet. Därför borde varje artist som drömmer om framgångar enligt den här logiken helst göra en musikvideo med en skejtande katt för att hålla sig i hetluften.

Till sist kan man ägna en tanke åt evighetsfrågan som plågat alla konstnärer i alla tider: Hur kan man egentligen skapa något nytt när allt redan har gjorts? På den frågan har Andreas Carlsson bara ett svar.

– Om man går in på Eniro är det lätt att tro att alla nummer redan är upptagna. Ändå finns det alltid nya kombinationer. På samma sätt är det med de tolv tonerna, alltid kan man göra en ny blandning.

Bland annat därför är det så viktigt att fortfarande tro på den goda låten. En bra låt vinner alltid.