Zinaida Lindén: Rädslans anatomi
Misstron mot det obekanta är en naturlig reflex, skriver Zinaida Lindén
Sommaren 1986 anlände jag, en ung Intouristguide, till Tadzjikistans huvudstad Dusjanbe med en grupp nordiska resenärer. Jag hade lovat min mamma att ringa hem till Leningrad från varje stad jag besökte i Centralasien. Men hotellets telefonnät var trasigt. Då beslöt jag att vandra till huvudposten tillsammans med en kollega som jag delade rum med.
Klockan var åtta på kvällen. Hemma i Leningrad var det normalt att kvinnor var ute denna tid på dygnet. Så var inte fallet i Dusjanbe. Väl framme vid postkontoret såg vi en skara män som köade till mynttelefonerna. Inte en enda kvinna syntes.
Visst blev vi nervösa. Efter att ha ringt var sitt telefonsamtal hade vi bråttom tillbaka till hotellet. Men så fick vi sällskap. Det var de två män i tjugofemårsåldern som några minuter tidigare hade undrat på rådbråkad ryska om vi behövde några mynt för att ringa fjärrsamtal.
Vägen gick genom en mörk park. Min kollega teg. Jag pladdrade på, med bultande hjärta. Våra följeslagare visade sig vara byggnadsarbetare. Jag berättade för dem att vi var turistguider. Jag diskuterade jordbävningar med dem. Jag frågade om de hade syskon. Allteftersom vi närmade oss hotellet blev jag lite mindre spänd, men min rädsla avtog inte. Utanför hotellets upplysta dörrar stannade ynglingarna och började ta avsked. Min kollega kände sig lättad och sade några ord till dem. ”Varför följde ni med oss?” frågade jag. ”Det är kväll. Vi ville bara se till att inget skulle hända er på vägen”, svarade de blygt.
... Misstron mot det obekanta är en naturlig reflex. I samband med att Finland tar emot några tusen flyktingar från fjärran länder känner en del finländare osäkerhet och till och med rädsla. För de flesta som jag umgås med är mångkultur en självklarhet. Men vad göra med alla de andra? Här menar jag inte xenofober utan normala, välvilliga individer. Särskilt äldre personer som känner en viss förvirring och oro. Att stämpla dem som rasister eller idiotförklara dem är knappast konstruktivt. Att utesluta dem från debatten är som att bara släppa folk med musikgehör till klassiska konserter.
Det förstår författaren Mustafa Can i Sverige. I ett öppet brev till en 70-årig dam som skrivit till honom om sin rädsla påpekar han: ”Vissa av mina vänner säger att du måste vara rasist. Alls inte, invänder jag. Jag förstår din sorg i skenet av förluster, det förflutnas landskap, samhällen i förvandling.”
Att bli av med sina skygglappar och bearbeta sin ångest inför det okända kan ta tid. Det överdrivet politiskt korrekta får inte skapa några nya skygglappar. I väntan på trovärdiga, konkreta lösningar på regeringsnivå hoppas säkert mången tidningsläsare på flera sakliga, informativa artiklar. Öppenhet är nyckelordet.
Skäms jag vid minnet av den rädsla jag kände då i Dusjanbe? Svaret är nej. Min rädsla var naturlig. Den var ett resultat av en missuppfattning, en kombination av kulturkrock och språkproblem. Annars minns jag de där unga männen med värme.