På något annat sätt är det svårt att se beslutet att upphöra med finansieringen av Studentbladet, nordens äldsta studenttidning. Man kan vrida och vända på mycket, men man kommer inte ifrån att ett svenskt rum håller på att gå förlorat. Det är förstås möjligt att tidningen lyckas överleva i en eller annan form, men när stora läsargrupper faller bort innebär det i sig en kulturell marginalisering, också om ekonomin på något mirakulöst sätt skulle ordna upp sig.

Men låt oss backa en aning.
I dag är Studentbladet en månadstidning som också upprätthåller en webbplats. Man når ungefär 7 000 studerande, och uppdraget är i hög grad att bevaka deras intressen.
Sett till innehåll har Studentbladets fokus ändå växlat något alldeles oerhört genom åren, vilket huvudsakligen beror på att tidningens chefredaktör och redaktionssekreterare byts ut med 365 dagar långa intervaller. Varje ny redaktion har velat sätta sin egen prägel på tidningen och perioder med starkt fokus på studentpolitik har därför kunnat avlösas av perioder med utpräglat livsstilsinnehåll. Ibland har redaktionen haft en vänstervridning, men på listan över tidigare redaktörer finns också massvis med namn som associeras till höger- eller mittenlägret, och en del som inte sökt någon särskild politisk profil över huvud taget.
Den redaktionella spretigheten har på ett paradoxalt sätt ofta varit en sorts styrka, men tyvärr har den i regel inte balanserats av någon uppvägande stabilitet inom SSI (Svenska Studerandes Intresseförening), som ger ut Studentbladet.
SSI är en takorganisation för svensk- och tvåspråkiga studentorganisationer, och genom de medlemsavgifter som organisationerna uppbär har utgivningen av Studentbladet finansierats. Att tidningens geografiska och innehållsliga prioriteringar diskuteras inom SSI och underorganisationerna är i sig inte underligt, men påfallande ofta har diskussionen förts med mer eller mindre direkta hot om att sluta betala. I Henrik Stenbäcks historik Studentbladet i 100 år kan man spåra denna dubiösa tradition tillbaka till en tid då föräldrarna till dagens studerande knappt var födda.

Mest missnöjda genom åren verkar just Åbo Akademis och Hankens studentkår ha varit.
Att de valt att hoppa av är lika beklagligt som dumt. Men i någon mån har det säkert funnits ett visst fog för anklagelserna om att tidningen varit mer relevant för vissa läsargrupper än för andra. Sådan är verkligheten för alla medier, men det är inte underligt att relevansdiskussionen blir extra knepig för "medlemstidningar" där "medlemmarna" i verkligheten är en mycket heterogen grupp. Vad den digitala verkligheten innebär för Studentbladets unga publik är ytterligare en knepig – och brännande – fråga, som säkert i någon mån hänger ihop med den nuvarande krisen.

Men om den goda viljan finns, måste det också gå att se ett litet hopp.
Studentbladets finansiering via medlemsavgifter kunde trots allt vara en förhållandevis pålitlig intäktskälla i digitaliseringens tidevarv. Om studentorganisationerna kan komma överens om att Stbl är viktig – eller åtminstone kunde vara viktig – borde tidningen kunna få ytterligare en chans.
Samtidigt verkar det som om tidningens historia av redaktionell spretighet behöver brytas, som om det som en pånyttfödelse kräver de facto är kontinuitet. Tänk om SSI kunde rekrytera en chefredaktör för (låt säga) en treårsperiord med det uttryckliga uppdraget riva onödiga murar och bygga nya väggar i det svenska rum som är det svenska studielivet i Finland. Kanske någon mecenat till och med kunde se det som meningsfullt att bidra med (låt säga) tre årslöner?