Henrik Jansson: Drogernas Finland
Den fyrdelade dokumentärserien om droger i Finland har gett Henrik Jansson en kick.
Den fyrdelade dokumentären Drogernas historia i Finland har för mig hört till sensommarens stora tv-kickar (programmet kan i sin helhet ses på Arenan). Inte sedan Yle Teema visade serien om den finländska schlagerns historia har jag sett något som på samma sätt gett både mustig underhållning och kunskap.
Inte visste jag tidigare att heroin, morfin, amfetamin och LSD in på 1950- och i viss mån 1960-talet, var vanliga apoteksvaror som man länge kunde inhandla till och med receptfritt, därefter med ofta lättvindigt utskrivna recept. Men viktigare än den insikten var ändå påminnelsen om att sådan information också hos oss kan levereras med glimten i ögat, utan moraliserande pekpinnar.
Det inledande avsnittets sekvens med två sedan länge pensionerade apoteksbiträden, gladlynta damer i 75-årsåldern, är en av de mer upplyftande tv-diskussioner jag på länge tagit del av. Med gott humör och fin ömsinthet diskuterar de sina gamla kunder, sådana som ville få ut lindrande och lugnande medel ”åt sina mammor”.
”Och man sålde, för medicinerna fanns ju i lagret”, konstaterar de nu, ”fast några mammor fanns kanske inte”. Ja, här är två anekdotberättare som inte ens behöver ta ut svängarna speciellt mycket för att få min uppmärksamhet.
En äldre generation har säkert känt till att man i Tyskland i samband med andra världskriget utvecklade pervitin (ett slags metamfetamin), en drog som var avsedd att öka soldaternas stridsberedskap genom att ge ”ett lejons sinne och en tjurs krafter”. Den sändes i stora mängder också till Finland, och tidningarna här skrev i positiv ton om hur bra ämnet var när man behövde hålla sig alert. Enligt dokumentet användes det flitigt också av de högst uppsatta officerarna.
De stora armédrogförråden förstördes inte förrän 1975, så pervitinet hann som bonus hjälpa de finländska skidåkarna att hålla sig vakna i spåren från 40-talet ett bra tag framåt. August Kiuru – mångfaldig OS- och VM-medaljör – berättar på ett färggrant sätt om hur effektivt ämnet var (”två piller kunde få i gång också en död”). Efter karriären tillhörde han dessutom länge (1966–1985) det finländska landslagets servicepersonal, och stod vid spåret där han – enligt egen uppgift – delade ut spetsad blåbärssoppa.
Men är det då så spännande att få höra om finländska officerare eller skidlöpare som använde i sammanhanget och tiden måhända ganska accepterade kanondroger? Eller om rundhänta utdelningar direkt från apotekshyllan? Jag tycker det, eftersom det är viktigt att påminnas om att vi har en historia, och att det har funnits tider då man sett på världen på ett annat sätt än nu och gjort andra prioriteringar. Och att den saken är helt naturlig.
Dokumentärer som Drogernas historia i Finland ger också perspektiv på dagens attityder, och fungerar som alternativ till allt enögt moraliserande och fördömande av det obekanta som vi i dag så lätt tycks halka in i. Här lyfts delvis också obehagliga sanningar fram, på ett fullständigt odramatiskt sätt – och utan att man ens behöver peka finger åt någon.