Tove Djupsjöbacka: Arkivkändisar och -doldisar
Den här texten är ett välkommet avromantiserande av folkmusiken som en mystisk tradition utan upphovsmän.
”Nå vad är det som är så speciellt med honom då?” undrade någon bredvid mig, då Folkmusikinstitutet i Kaustby firade utgivningen av ett stort paket utgåvor om mästerfolksångaren Erkki Rankaviita (1927–2009). Eftersom jag inte kunde svara på rak arm, måste jag ge arkivutgåvorna en chans att inspirera mig. Tre skivor, en DVD, en biografi med noter till ett femtiotal sånger – ett rätt heltäckande paket.
Skivorna är välgjorda, men närmare sångaren kom jag först genom liveinspelningarna, då jag började få en bild av hans starka förhållande till publiken. På DVD:n får man en klar bild av sångarens personlighet – han sitter på hemtrappan i Karijoki (öster om Kristinestad) och sjunger, pysslar med sin traktor och levererar kloka ord mellan varven.
I biografin lyckas etnomusikologen Tuuli Talvitie fånga en mild men målmedveten personlighet. Genom synnerligen konkreta exempel på hur de enskilda sångerna landat i hans repertoar får man en glimt av hans musikaliska världsbild. Ofta minns han en vers eller ett par han hört någonstans, resten har han skrivit själv. Folkvisa eller egen visa? Spelar det någon roll? Jag tycker den här texten är ett välkommet avromantiserande av folkmusiken som en mystisk tradition utan upphovsmän.
Talvitie har haft glädjen att känna Erkki Rankaviita. En som tvingas förlita sig helt och hållet på det man kan hitta i arkiv är Anne-Mari Kivimäki, som i sin konstnärliga doktorsexamen fördjupar sig i karelskt dragspel och speciellt Ilja Kotikallio (1894–1961), en rätt okänd storhet.
Kivimäki suckade en gång över att man skulle få mer uppmärksamhet om man sysslade med någon arkivkändis, som legendariska runosångaren Arhippa Perttunen. Men faktum är att hon håller på att korrigera en missriktning vad gäller arkivfynden. Det vanligaste instrumentet i Karelen i början av 1900-talet var nämligen dragspelet. De som kom för att forska och spela in musik för arkiven var inte intresserade, utan ville hellre ha runosång, kantele och stråkharpa. Det som är vanligt och finns överallt får inte så mycket uppmärksamhet. Samma gäller gitarren i dag, den finns det väldigt lite forskning om.
Med hjälp av Kivimäkis projekt kan vi nu så småningom belysa andra sidor av den karelska musiktraditionen. På arkivskivan Karmuuni lauloi, också den utgiven av Folkmusikinstitutet, får man höra Kotikallio spela dragspel och munspel men också berätta. Att höra honom tala säger i det här fallet mer än många toner – speciellt då det gäller att återskapa banden till en tradition, som inte längre kan läras ut direkt från mästare till gesäll. Utan arkiven vore banden till traditionen i många fall helt brutna. Och vi behöver lyfta fram nya arkivkändisar ur historiens dimma.
Anne-Mari Kivimäki är aktuell med fotoutställningen Lakkautettu kylä (om Kotikallios hemby Suistamo) tillsammans med fotografen Hanna Koikkalainen på Galleri Huuto på Byholmen 11–27.9. Även konserter och dans ingår i utställningsprogrammet.