Wilhelm Kvist: Låt 2017 bli annorlunda
Det förefaller som om varje institution med minsta beröring till klassisk musik i år sett som sin heliga uppgift att demonstrera att man uppmärksammar Sibeliusåret.
En av mina finaste natur- och musikupplevelser infann sig i söndags i den gamla medeltida borgen i Nyslott. Redan i slutet av femte symfonin gjorde sig den annalkande stormen gällande genom några vindpustar som slog mot tältduken. I Valse triste höll de fallande regndropparna jämna steg med stråkarnas pizzicaton. Och till sist, i det andra extranumret, Scen med tranor, kulminerade allt med regnet som överröstade musiken – och som lämpligt avtog när applåderna ebbade ut. Det var som om naturen ville spela med.
Jubileumskonserten med Sinfonia Lahti i Olofsborg – där ovannämnda episod utspelade sig – är bara ett exempel på otaliga högklassiga Sibeliussatsningar som äger rum just nu.
På operafestivalen i Nyslott fick Sibelius, precis som heavymetal-bandet Sonata Arctica, en egen konsert trots att ingendera har värst mycket med opera att göra.
I Karleby sattes nyligen Jungfrun i tornet upp trots att de flesta är beredda att ifrågasätta dess, åtminstone dramaturgiska, kvaliteter.
Tävlingen för unga solister som avgjordes i Tavastehus i tisdags har givetvis uppkallats efter Sibelius (på samma sätt som en handfull andra tävlingar). I Tavastehus är i dessa dagar arton japanska pianister samlade för att framföra Sibelius hela opusnumrerade produktion för piano på två dagar. På Ekenäs sommarkonserter valde man att låta Johannes Piirto göra tre impressionistiska orkestertolkningar av Sibelius i helgen. På kammarmusikfestivalen vid Tusby träsk valde man att tillägna hela förra veckan tonsättarlegendens maka. På fredag uruppförs i Mänttä de tre prisade pianokompositionerna i Sibelius-kompositionstävlingen och på Katrina kammarmusik på Åland är Sibelius tematonsättare tillsammans med Nielsen, trots att den förras kammarmusikproduktion är betydligt magrare än den senares.
Listan kunde göras lång och gärna kunde man bena i alla symfonier som framförts eller snart framförs i Tavastehus, Heinävesi, Helsingfors, Tammerfors, Lahtis och Åbo, eller de utställningar, antologier, skivinspelningar, skumvin, kokböcker och chokladpraliner som redan lanserats.
Ett mönster kan dock redan skönjas. Det förefaller som om varje institution med minsta beröring till klassisk musik i år sett som sin heliga uppgift att demonstrera att man uppmärksammar mästarens jubileum. Det är som om det legat något förpliktande i luften ända sedan Sibelius arvingar för ett par år sedan vädjade till alla världens orkestrar att uppmärksamma jubileumsåret (och betala royalties).
Jubileumsår är jubileumsår, och det här är en engångsföreteelse, replikerar kanske någon. Men hur är det om två år, när Finlands 100-årsjubileum infaller? Upprepas hela baletten då?
Med den framförhållning som råder inom musikbranschen, är det nu som nästa jubileumsårs konsertprogram bokas och spikas och nya verk beställs.
Min ödmjuka vädjan till alla som kan påverka är att tänka i nya banor. Tänk på vad allt av det finländska musikarvet som kan uppmärksammas, vilka negligerade tonsättare vi nästan aldrig hör. Tänk på Ernest Pingoud, Ernst Mielck, Leevi Madetoja, Uuno Klami, Armas Launis, Erkki Melartin, Erik Bergman, Einar Englund, Joonas Kokkonen och Pehr Henrik Nordgren – känner vi deras musik tillräckligt bra? Och tänk på alla hundratals levande tonsättare, otaliga jazz- och folkmusiker – känner vi deras musik? Må 2017 bli ett nådens år för dem.
Skribenten är musikredaktör.