Henrik Jansson: Manlighet
– Jag ifrågasätter inte mansrollen som sådan, men nog den falska manlighet som riskerar att fungera förlamande både för mannen själv och hela hans omgivning.
Jag har noterat att det om mina senaste böcker ofta skrivits att jag i texten går in för att ”ifrågasätta mansrollen”. I det sammanhanget brukar jag tänka på att Åsa Stenvall-Albjerg en gång i tiden (i volymen Den förvirrade äventyraren, om ”hur pojkar blir män i yngre finlandssvensk litteratur”) fastslog att jag i mina tidiga romaner uttryckte en ”medveten manschauvinism”. Vilket faktiskt var ett uttryck jag kring de tiderna fascinerades av, och med lite barnslig stolthet brukade citera för mina vänner.
Att konfronteras med diametralt motsatta utlåtanden om något så pass identitetsspeglande kan i varje fall bli konfunderande, också om de avgetts under olika decennier. Och när jag nu tar mig tillfälle att reda ut begreppen, kan jag dessutom konstatera att den attityd Åsa Stenvall-Albjerg såg som ”medveten” i det skedet nog var högst omedveten.
På den tiden funderade jag inte så mycket på manligt och kvinnligt, jag bara körde på. Så analysen var i det här fallet, som så ofta, vackrare än verkligheten.
Att jag i dagsläget i så hög grad skulle ifrågasätta mansrollen är, om man tar mina egna strävanden som måttstock, också en tvivelaktig om än inte alls otrevlig utsaga – intressant nog nästan alltid framförd via recensenter av kvinnligt kön. Fast avgörande här är antagligen hur man sist och slutligen vill definiera begreppet manlighet, vad man skriver in i denna mansroll.
Själv upplever jag det som om jag i mina texter snarare försökte förstärka än ifrågasätta mansrollen, visserligen på ett lite paradoxalt sätt genom att lyfta fram skröpligheter som erektionsproblem, ätstörningar, epilepsi och andra situationer där det maskulina berättarjaget på ett eller annat sätt råkar i underläge. Men: tänk på att man kan stoltsera med sådant också helt enkelt för att antyda att man, i och med sin öppenhet, har en stark självkänsla.
Något som, möjligen felaktigt, ju ofta setts som en traditionellt manlig egenskap.
Tilläggas bör att manlighet i min värld dessutom innebär att man tar ett stort ansvar i köket, så ens kvinna ska ha något att äta när hon kommer från jobbet. Själv har jag flexibla tider, och då blir den rollen förstås speciellt naturlig. Manlighet kan också vara att kämpa för mjuka etiska värderingar, eller erkänna att kvinnor i regel är mer lämpade än män som chefer, läkare, psykologer och andra yrken för vars utövande äkta empati borde vara en förutsättning.
Om jag i mina texter indirekt ifrågasätter oviljan att acceptera det här, innebär det för mig snarast att jag vill lyfta fram ett samhälleligt missförhållande. Jag ifrågasätter inte mansrollen som sådan, men nog den falska manlighet som riskerar att fungera förlamande både för mannen själv och hela hans omgivning.