Mårten Westö: Litteraturmannen – en utdöende art?

Vårens svenska debatt om den så kallade kulturmannen, initierad av Åsa Beckman på Dagens Nyheter, innehöll många tänkvärda inlägg, även om få nådde upp till Lena Anderssons dissekering av fenomenet i romanen Egenmäktigt förfarande för några år sedan.

Debatten om makthierarkier och könsmaktsordningen inom kulturvärlden är välkommen, samtidigt som man kan fråga sig om inte just alla dessa Hugo Rask-gestalter njutit mest av det uppskruvade tonläget. Som Nana Håkansson påpekade i Helsingborgs Dagblad är det ju en smula motstridigt att årets hittills största kulturgräl handlat om att en viss sorts män alltid fått ta på tok för stor plats, och att just den aktuella debatten resulterat i att de har fått mer strålkastarljus på sig än någonsin.

Ja, Åsa Beckman har sannolikt ändå rätt i att kulturmannen som fenomen är på utdöende, men i stället för att dansa kring hans grav undrar jag om det inte vore angelägnare att fundera över hur vi ska lyckas locka fler, framför allt unga, män till kulturlivet i framtiden.

Ibland känns det nämligen som om de vore en bristvara, åtminstone inom litteraturen.

Senast slogs jag av detta på Litteraturdagarna i Mariehamn i mars, när jag under mitt kvällsanförande blickade ut över publiken och plötsligt insåg att jag knappt sett en man under fyrtio under hela festivalen. Inte för att jag såg särskilt många kvinnor i den ålderskategorin heller. Var sjutton höll de alla hus? Publiken bestod, som vanligt i sådana här sammanhang, av nyfikna och engagerade läsande kvinnor mellan 50 och 80 år.

Detta är verkligheten på fyra av fem litterära tillställningar i dag, det kan vilken finlandssvensk författare som helst vittna om. På de flesta skrivarkurser är könsuppdelningen ungefär densamma.

Jag försökte rådbråka mitt minne: hur många män hade jag egentligen haft att göra med i yrkessammanhang under det gångna året? Inte många, visade det sig. Ja, faktum var att jag kunde räkna dem på ena handens fingrar. De flesta andra – förlagsredaktörer, litterära chefer, tidskriftsredaktörer, översättare, PR-folk, förbundsaktiva, kulturredaktörer, mässarrangörer, bokhandlare, informatörer, festivaleldsjälar, bibliotekarier, läsecirkelansvariga, agenter – var kvinnor.

Häromdagen råkade jag förresten bläddra igenom Finlandssvenska författareföreningens medlemsmatrikel och hajade till när jag insåg att det bara fanns ett halvdussin manliga medlemmar som var yngre än jag själv – och själv börjar jag alltså gå mot femtio. Hur bekymmersamt är inte det?

Hur ska man då locka fler unga män till litteraturen?

Ja, åtminstone inte genom att visa dem Bengt Norborgs färska SVT-dokumentär om den 60-årsjubilerande författaren Stig Larsson (som fungerade som tändvätska för en del av inläggen i den aktuella debatten). Här framstod litteraturen minsann inte som någon sexig framtidsbransch, snarare tvärtom.

Larssons devis att han vill att människor ska läsa honom om fyra hundra år, och därför inte kan tänka på publiken (en Hugo Rask-replik om någon, och som hämtad ur Lena Anderssons roman) känns också som en något tveksam framgångsformel för 2010-talet.

I dagens rastlösa värld av sociala medier, med deras övergripande behov av ögonblicklig bekräftelse, misstänker jag att de flesta unga skribenter är sugna på lite snabbare feedback än så.