Kaj Korkea-aho: Förlovningslimbo
Hur känns det i limbot när man är ung, bög och kär och ska planera sin framtid i ett nyliberalt katolskt laestadianland?
Sedan USA:s högsta domstol i slutet av juni bestämt att samkönade äktenskap legaliseras i alla delstater dröjde det några timmar innan de första homoparen vigdes i Texas. I Finland tar det två och ett halvt år att uppdatera befolkningsregistrets datasystem och printa nya blanketter. Under tiden, fram till mars 2017, hinner många grundligt planera den viktigaste dagen i sina liv, men i det nuvarande limbot ryms också förvirring över vad våra beslutsfattare egentligen menar och vad nyvunna rättigheter och jämlikhet i praktiken betyder.
Den 28 november 2014 var en enastående dag. Vi var tusentals som väntade på riksdagens beslut på Medborgartorget och när röstningsresultatet tillkännagavs var vi många som grät hejdlöst medan vi jublade. Ögonblickets betydelse öppnade sig i all sin väldighet för mig på det här sättet: för första gången kände jag mig som en fullvärdig del av samhället. För första gången trodde jag på en framtid som familjefar. Leder och muskler, spända efter år i försvarsposition, började med ens slappna av. Vi kramade varandra, bögar och straighta i en enda rusig fest, skålade stolta för vårt hemland som plötsligt såg oss som jämlika.
Sedan började väntan. Vintern kom och fastän presidenten stadfäste den nya lagen spreds motstridiga nyheter. Felaktiga beslut kan rättas till sa Timo Soini och Päivi Räsänen log instämmande. Ett medborgarinitiativ med syfte att radera lagen startades av kreationister och pingstvänner och man samlade de underskrifter som behövs för att riksdagen ska behandla det, bland annat från åldringshem och väckelsemöten i min hemby Esse. Det blev riksdagsval. Den nya statsministern är laestadian och motståndare till den nya äktenskapslagen men sa att beredningen av den fortskrider som vanligt. Nytillträdde justitieministern Jari Lindström muttrade att han inte vill ha med lagen att göra. President Sauli Niinistö, vår folkvalda förebild för gemensamma värderingar, har undertecknat lagen men i övrigt hållit tyst. Då Barack Obama kallade Högsta domstolens beslut för en seger för Amerika och lät Vita huset lysas upp i regnbågens färger är Sauli Niinistös inställning till bögarna i Finland och den lag om jämlikt äktenskap han själv undertecknat fortfarande förvirrande oklar.
Hur känns det i limbot när man är ung, bög och kär och ska planera sin framtid i ett nyliberalt katolskt laestadianland där röster i kulisserna tvärtemot Finlands lag fortfarande viskar att du är ovärdig och fel och att dina nyvunna rättigheter ska tas ifrån dig? Det känns förvirrande och stressande, ännu mer så än den byråkrati som håller magistratsdörrarna stängda i mer än ett och ett halvt år ännu.