Henrik Jansson: Inte körkortet som avgör
Man slipper reparationer, däcksbyten och besiktningar som plåtlådan för med sig. Bränn körkortet, uppmanar Henrik Jansson.
Nyligen fick jag höra att varje familj behöver två bilar för att fungera. Påståendet uttalades som en självklarhet och gjorde mig förstummad, speciellt som också flera av de övriga i sällskapet tycktes vara inne på samma linje. Jag bet ihop och avstod från att säga något om lyxbehov, men frågade i mitt stilla sinne vad det är som får någon att tänka att vissa familjer har en självklar rätt till två bilar? Hur stor del av världens befolkning kan ens drömma om en enda?
Nu har jag förstås aldrig bott i de delarna av landet där kollektivtrafiken mer eller mindre körts ner, men i mitt fall skulle den saken knappast ändra på billäget – speciellt som jag inte ens har körkort. När jag uppnådde 18-årsåldern hade jag inte en tanke på att skaffa sådant, bilar hörde väl till det som intresserade mig minst i livet.
Med stillsam förvåning läser jag också en känd professors kolumn i HBL (Alf Rehn, 29.5), där han konstaterar att inte heller han har någon bil och att det kräver mod att erkänna sådana saker i ett land där mannens identitet så ofta mäts enligt vilken bil han kör.
Det finns säkert någon sorts poäng i det här (att finländska män kollektivt borde se sig i spegeln), men för mig känns det ändå som om vi levde i skilda världar. Jag tror inte jag på flera decennier hört en enda ifrågasättande kommentar om min billös- eller körkortslöshet, så om jag basunerar ut att jag saknar sådant är det inte värre än om jag sa att jag saknar lädersoffa i vardagsrummet. Eller barskåp.
För egen del är jag faktiskt mer oroad för att mitt återkommande, nöjda snack om befrielsen från körtvånget ska uppfattas som självbelåtet skrävlande.
Hur som helst får jag glömma alla de bekymmer med reparationer, däcksbyten och besiktningar plåtlådan för med sig. Alla onödiga utgifter och promillemätare. Alla irritationer mot cyklister, fotgängare och inte minst andra bilister.
Min erfarenhet av rollen som passagerare är att körkortsinnehavarnas humörväxlingar är som gravast just när de sitter bakom ratten. Då svärs och gormas det med inlevelse över medtrafikanternas påstådda överträdelser och allmänna töntighet. Medan jag kan sitta bredvid och – kanske – planera min nästa kolumn.
Givetvis är bilen dessutom en nedsmutsare av rang, men jag är inte så skenhelig att jag skulle påstå att den saken påverkat mitt beslut (här är jag i samma värld som Alf Rehn). Jag ogillar helt enkelt privatägda fyrhjulingar, och ibland också bilisterna; i min hemstad stannar de sällan frivilligt vid övergångsställen, fast då gäller det förstås att bara gå ut på gatan så killarna (för det är inte någon myt, just killarna är buffligast) tvingas bromsa.
Ibland ler jag då också mot den inbromsande, irriterade chauffören, det känns bra på något sätt. Bränn körkortet, formulerar jag med läpparna.