Impuls: Det ÄR fel och underligt
Det finns en grym och skoningslös ironi i Stockholms stadsmissions kampanj ”Prata med barnen om tiggeri”.
Bakgrunden: Precis som i Helsingfors är tiggarna en synlig del av stadsbilden också i Stockholm. De går inte att undvika. Och även om vissa av oss då och då slänger en slant i de urdruckna pappersmuggarna krävs det inte mycket empiri för att inse att detta är en kontakt som de flesta av oss oftast försöker undvika. Själv brukar jag tittat åt ett annat håll, frammana en inre bild av ett superviktigt möte som jag är försenad till, och skynda på stegen.
Stockholms stadsmission menar att det här beteendet kan vara svårbegripligt för våra barn, och att tiggeriet är något vi måste prata om med dem. Så här heter lyder "råd ett" i kampanjen:
”Om barnet ser oroligt ut eller tycker att något verkar annorlunda eller konstigt – bekräfta att du ser att barnet undrar. För barn kan det kännas fel och underligt att bara gå förbi och låtsas som ingenting.”
No shit. Jag har en obehaglig känsla av att ungarnas förvirrade reaktioner förmodligen beror på att det – mänskligt sett – faktiskt ÄR både fel och underligt att gå förbi och låtsas som ingenting.
Men vad i hela fridens namn ska jag säga efter att jag sagt det? Och ännu svårare: Vad ska jag göra?