Mats Liljeroos: Monetärt och mentalt
Om tio år kommer jag knappast längre att skriva kolumner som denna, inte heller recensioner av det slag som brukar förekomma på detta blads kultursidor. Inte för att jag skulle ha gått i strejk eller annars flippat ur, utan av den enkla orsaken att den typens kulturskriftställande sannolikt inte mera förekommer i dagspressen, oavsett vilken form den tagit sig.
Den lika dystra som realistiska profetian är nämligen att konstkritik av det slag vi i dag känner med största sannolikhet då har gått i graven. Vilket i praktiken betyder att den flyttat in i bloggvärlden, där var och en kan leka självutnämnd allvetande recensent. En värld, där den här skribenten hittills inte förekommit och inte heller framdeles tänker förekomma.
Mörkret kommer självfallet från väster, i praktiken den anglosaxiska världen, där den seriösa kulturkritiken redan i åratal varit på upphällningen. I det populärkultur- och kändisdyrkande Sverige har man för länge sedan slagit in på samma spår och vi plägar ju, som bekant, sakta men säkert följa i spåren.
Vad kommer detta då att betyda i praktiken, förutom att en mängd frilans- och fastanställda kulturkritiker och -redaktörer får söka sig till arbetslöshetskassorna? Tja, i alla fall att det offentliga kulturella samtalet, och därigenom även själva fundamentet för vår samhälleliga kultur- och värdemässiga identitet, självdör.
På den tiden när man intresserade sig för kritikerverksamhet och undertecknad ibland blev inbjuden att prata offentligt om dylika fenomen brukade jag påminna om att kulturkritiken är en av den demokratiska och pluralistiska samhällsordningens viktigaste grundpelare. Den dagen en fri och oberoende kulturkritik inte mera existerar är det dags att bli orolig på allvar.
Nu är vi snart där, om än inte därtill tvingade av en diktatorisk politisk censur utan av de lika nyckfulla som diktatoriska marknadskrafterna, manifesterade av en demokratiskt förankrad politisk vilja som inte ser längre än näsan är lång. Eller, i klartext, inte inser att en satsning på kultur och all därmed förknippad verksamhet i det långa loppet betalar sig tillbaka otaliga gånger om, såväl monetärt som mentalt.
I dag är det ganska exakt 25 år sedan jag skrev min första recension för Hufvudstadsbladet. Då för tiden fanns det, den mycket snabbt eskalerande lågkonjunkturen till trots, jobb så det räckte och blev över. Resor och uppehälle betalades utan knot och som skribent hade man överlag en känsla av att man sysslade med något viktigt.
I dagens betydligt anspråkslösare recessionstider stryps kranen åt till maximum. Kulturbevakningen skall kosta så litet som möjligt, helst inget alls. Ekonomiska ”realiteter” i ohelig allians med det digitala trendtänkandet resulterar i ett nytt skönt framtidskoncept, som med skrämmande hastighet för den professionella kulturjournalistiken till sin förtidiga död.
Finlands Kritikerförbund, i vars styrelse jag sporadiskt förekommit, gör vad som står i dess makt men kan i praktiken bara följa med från parkettplats när den inhemska kulturkritiken sakta men säkert monteras ned. En förlust som på sikt kommer att stå vårt samhälle dyrare än de kortsynt visionslösa politikerna och fonddirektörerna någonsin kan föreställa sig. Monetärt och, inte minst, mentalt.