Maria Turtschaninoff: Räkna bort matematiken?
Vår studentexamen är uppbyggd så att det uppmuntrar till strategiskt tänkande.
Härom veckan kom nyheten om att en stor andel, 22 procent, av finlandssvenska elever väljer att inte avlägga något prov i matematik i studentskrivningarna. Frågan restes genast: är detta ett problem?
Själv hörde jag till en av de första årskullarna som hade möjlighet att välja bort att skriva till exempel matematiken. Och jag gjorde det. Detta var inte ett beslut jag fattade på ettan i gymnasiet, alltså påverkade det inte mina ”normala” studier. Det var mot slutet av gymnasiet som jag insåg att jag vill skriva alla fyra främmande språken i studentexamen – finska, engelska, franska och tyska – och då orkade jag inte hårdstudera ett ämne till. Många tyckte att det var ett dåligt val och varnade mig för att det kunde försvåra för mig i framtiden.
Det finns inte en enda studieplats eller arbetsplats som frågat mig om ett studentexamensprov i matematik. Däremot har jag kommit in till utbildningar, och säkerligen fått poäng då jag sökt arbeten, för att mitt studentexamensbetyg var högt. Det hade varit lägre om jag skrivit matematiken.
Visst, det handlade om strategi. Och det kan man ha många åsikter om, men vår studentexamen är uppbyggd så att det uppmuntrar till strategiskt tänkande. Det får vi ju höra under hela gymnasiet: ”Det här måste ni kunna för det kommer i studentexamen.” Inte ”Det här måste ni kunna för det är viktig kunskap”. Detta påverkar naturligtvis hur man lägger upp sina studier, och hur man väljer vilka ämnen man skriver. Är det så farligt att låta bli att skriva ett ämne om man vet att risken finns att man till exempel blir underkänd? Jag tycker inte det, inte så länge man inte kan välja bort själva ämnet. För visst måste man fortfarande läsa matematik i gymnasiet. Få ett slutbetyg. Det kommer man inte ifrån.
Sen kan jag ibland önska att jag kunde matematik mycket bättre än jag gör i dag. Men orsaken till det måste nog sökas någon annanstans än i studentexamen. Till exempel hos den lågstadielärare som ansåg att man inte kan vara bra på både modersmål och matematik.
Jag trodde henne, och valde att vara bra på modersmål. Detta satt i så djupt att även då jag blev vald till gruppen för avancerad matematik i högstadiet var jag övertygad om att det var ett misstag och var livrädd för att inte hänga med.
Det finns strukturer som uppmuntrar flickor att vara bra på språk men inte på naturvetenskaper. 55 procent av de studerande vid finlandssvenska gymnasier är flickor. Utbildningsstyrelsens undersökningar visar att finländska pojkar och flickor är ungefär lika bra på matematik, men att flickornas självförtroende inom ämnet är klart svagare än pojkarnas. Här ligger garanterat en av orsakerna till det låga intresset, och självförtroendet, för att skriva matematiken.