Fredrik Sonck: I stället för tolerans
Det mesta är förstås bättre än att vara hatad, men som svenskspråkig finländare vill jag inte bara vara tolererad, skriver Fredrik Sonck.
Hur pratar vi om det onda som håller på att förlama vårt samhälle, som drabbat det som en torka?
Talats har det i alla fall gjorts, i många år. Enskilda händelser – ett riksdagsval, ett regeringsprogram – framstår som abrupta bakslag men egentligen har torkan pågått länge. Finland får inte en ogin flyktingpolitik med den nya regeringen, vi har alltid haft en. Finland har inte blivit ett ovanligt homofobiskt land, med västeuropeiska mått mätt har vi länge varit det.
Det vatten många vill gjuta på den törstande fosterjorden kallas ofta för tolerans – ett ord som använts ganska frekvent av det öppna, mångfacetterade samhällets försvarare. Men följer man med svenska medier verkar ”tolerans” användas förhållandevis sällan i den här kontexten på andra sidan Östersjön. Det är så att man undrar om ordet inte blivit en sorts statistisk finlandism.
Oberoende av vilket är tolerans ett ord som borde användas med större urskiljning. Ganska ofta skaver det, ger vattnet en sälta som reducerar dess livgivande kraft. För vad innebär det om tolerans är alternativet till intolerans? Att det utan vidare finns en stor intolerans gentemot invandrare, hbtq-personer och minoriteter är klart men det gör inte motsatsen till ett ord som markerar öppenhet. Snarare handlar konnotationerna om att man tål någonting (som man ogillar), har överseende med det, knyter näven i fickan men låter den stanna där; en passiv-aggressiv acceptans av sakernas tillstånd, av den där beslöjade kvinnan med den stora barnvagnen. Kanske till och med en förtäckt varning: håll dig inom de gränser som stakats ut, ta seden dit du kommit.
Det mesta är förstås bättre än att vara hatad, men som svenskspråkig finländare vill jag inte bara vara tolererad. Jag kan inte befalla någon att älska mig. Men jag har ett rättmätigt krav på att vara välkommen.
Någon kunde förstås invända att det är fånigt att diskutera ord och ordval, eftersom en konkret politik för det öppna samhället handlar om mer påtagliga saker. Resurser. Politiska program. Gräsrotsinsatser. Och det är klart att det finns ett handfast arbete med samhället som inte kan göras bakom monitorer och tangentbord. Samtidigt vore det absurt att förneka att dagens torka i hög grad drivits fram av ordbrukare på hatsajter, sociala medier och diskussionstrådar. Visst har ord betydelse, visst kan de förändra världen, till det sämre likaväl som till det bättre.
Toleransbegreppet kan vara svårt att ersätta i vissa sammanhang, men kvickt som attan borde det bytas ut mot något lite varmare, någonting aktivare, där det går. Helt lätt är det inte. ”Öppenhet” och ”jämlikhet” blir ofta alltför vagt, medan ord som ”fördomsfrihet” och ”vidsynthet” saknar precision. Ofta tror jag att vi kunde tala om det humana samhället, som i en human flyktingpolitik, eller om den inhumana inställningen till sexuella minoriteter. Som substantiv blir ”humanism” sen lite väl mångtydigt, men fördelen med att tala om humanitet är att ordet sätter fingret på något centralt i förhållandet mellan individ och samhälle, i själva grundvillkoret för vår gemensamma existens: att människor, alla yttre och inre olikheter till trots, ändå delar ett odelbart människovärde.