Pia Ingström: Som när mamma och pappa grälar

Att följa med den häftiga svenska debatten kring Ebba Witt-Brattström och Karl Ove Knausgård är otäckt lite på samma sätt som att se mamma och pappa gräla. Bådas texter – inte enskilda böcker utan en fortlöpande produktion under åratal – är kära och oumbärliga, jag kan inte välja sida, båda har rätt och fel. Ja, EWB har rätt i att vi måste skärskåda hur den manliga blicken på kvinnor legitimeras eller problematiseras i KOK:s böcker. Ja, KOK har rätt i att svenskarna ibland ter sin som arga cykloper i sin längtan att renodla rätt och fel, rent och smutsigt också i konsten.

Nej, jag hittar ingen idealisering alls av den pedofila blicken i KOK:s Min kamp 4, bara en mycket ung mans kaotiskt skamdrivna störtlopp; fyllor, slagsmål, ensamhet (och rädsla för att bli ensam även när man inte är det) och en stegrad panik kring frågorna ”Kommer jag någonsin att få sex? Kommer någon någonsin att älska mig?” (”Oj vad jag känner igen mig!” utbrister en kvinnlig bekant. Jag också, minus fylla&slagsmål.)

Visst är det fascinerande och problematiskt med det homosociala bandet mellan romanpersonen Karl Ove och hans vän Geir, som bland andra EWB påtalar, och så vidare. Och lägg sen till hela den larmande kören av precis alla som har en åsikt, om personerna KOK och EWB snarare än deras texter – för båda är storheter som verkligen väcker känslor.

Kanske var det i en kluvenhet lik min som Tatjana Brandt häromdagen i ett försök att se det som förenar de två kombattanterna skrev: ”Witt-Brattström lyfter fram det värsta som om det var sanningen om våra liv medan Knausgård menar att vi bör benämna det värsta vid sitt rätta namn och placera det mitt i stan.” Jag tolkar Brandt så att hon uppmanar oss att läsa vidare tills vi förstår det djupa vällovliga intresse för komplicerade livsviktigheter som förenar KOK och EWB, i stället för att positionera oss och skräna ”pedofil!” eller ”cyklop!”

Vill man se den sensibla och briljant facettögda läsaren EWB i aktion, ska man nu läsa hennes bok om 70-talets kvinnliga litteraturrevolution, Stå i bredd. Och det dummaste man kan göra är att avstå från att läsa Min kamp, med det här bråket som förevändning. Logga ut från nätet och läs alla sex delarna, om du vill veta vad det på riktigt handlar om. Läsanvisningen lyder:

”Ett skönlitterärt verk är inte en uppslagsbok som man kollar upp enskilda saker i. Det läses som en helhet, och genom hela läsprocessen skapas och omskapas den fiktiva värld som uppstår i läsarens tankevärld. En person i den fiktiva världen fullbordas först när hela verket har blivit läst och dess autonoma [fi. omaehtoinen] fiktiva värld skildrats i sin helhet.”

Den som skrivit detta är en finsk jurist, Pauli Rautiainen, specialist på yttrandefrihet och konst, i en uppsats om fiktionens frihet och identifierbara förebilders integritetsskydd. Om en tysk domstol, som i Rautiainens exempel, är förmögen till en sådan läsning och därmed en friande dom av en romanförfattare som åtalas för ärekränkning, så ska väl kulturdebattörer och romanläsare också vara det?

Eller kanske just tyska jurister besitter något som vi slafsiga humanister håller på att förlora i vår jakt på senaste tyck på sociala medier, nämligen sittfläsk och trög uthållighet i läsandet?

På dagens litteraturuppslag recenserar förresten Tuva Korsström Michel Houellebecqs nya roman. En verklig fasa för var och en som vill ha moraliskt certifierad skönlitteratur där det goda och det rätta står i givakt på raderna i stället för att ramla mellan dem, i förtvivlan, brist och obesvarade frågor.