Tatjana Brandt: Det är ett underligt våld

De svenska kultursidorna och sociala medierna har exploderat i en debatt som började med att professor Ebba Witt-Brattström kritiserade Karl Ove Knausgårds roman Min kamp för att distanslöst uttrycka en pedofil hållning och hylla homosocialitet. Knausgård kontrade med att kalla Sverige för cyklopernas land. Väldigt många tycker mycket annat också. Witt-Brattström och Knausgård är personer som väcker intensiva känslor, och det är inte lätt att längre begripa vad debatten egentligen handlar om. Tatjana Brandt gör ett försök. Vi fick lov att publicera hennes facebookkommentar som en aptitretare:

Följer debatten mellan Ebba Witt-Brattström och Karl Ove Knausgård, läser mängder av intressanta inlägg i olika facebooktrådar (kan inte besluta mig för i vilken jag ska skriva). Medan jag funderar betraktar jag debatten som om den i sin myllrande, kravlande, myrstacksexistens gick att flytta på, hålla nära under ögonen och så på armlängds avstånd. Jag letar efter den rätta distansen som ska göra att jag ser förbi egon och personliga tragedier och får syn på det mönster jag känner som en påtagligt styrande ström. Efter ett tag hittar jag vad jag letat efter. Witt-Brattström och Knausgård har intagit identiska positioner, de är så nära varandra så de smälter ihop. Ingen av dem kan hantera det som i brist på bättre formulering kunde benämnas som samhällets dubbelmoral. Witt-Brattström lyfter fram det värsta som om det var sanningen om våra liv medan Knausgård menar att vi bör benämna det värsta vid sitt rätta namn och placera det mitt i stan.

Men vår kollektiva hantering av svåra saker liknar litteraturens förhållningssätt i blandningen av det explicita och det metaforiska. Vi draperar inte NK eller Stockmanns varuhus med rörliga samlagsbilder däremot tycker vi att folk kan ägna sig åt rörliga samlagsbilder bäst de gitter och vill hemma. Den svenska offentligheten är ett intellektuellt rum med oerhört många nivåer, en plats som blir till i magnetfälten mellan starka kraftcentra. En plats som kräver avläsning.

Både Witt-Brattström och Knausgård vill för att ta till ett finskt uttryck ”lyfta katten på bordet”. Båda rör ihop det privata och det litterära och det offentliga i sin iver att få saker och ting att bli vad de är. Ett till ett. Identiska med sig själva. Handlar inte hela Knausgårds projekt om att förinta litteraturen till förmån för ... ”ärligheten”, ”sanningen” ja allt det där rent ut sagda i likhet med Witt-Brattström (båda misslyckas ju gud ske lov de är större än det anslag som driver dem). Det är ett underligt våld man får till stånd när man börjar verka för det ”tydliga” och ”moraliska” utan undertext – vare sig moral betyder rätten att få säga det värsta eller rätten att få förbjuda det eller något helt annat för den delen. Så fort vi inte strikt håller oss till den juridiska lagens språk (den enda diskurs som är bokstavlig) så får vi lov att bli litterära d.v.s. tolkande och dubbelseende och det är vad debattens drabanter vägrar.

Hur ska man formulera en opposition mot detta hemulande? Hur ska man gå in här på ett sätt som använder litteraturens seende för att lysa upp komplexiteten i våra utsagor, våra dubbla intensioner, våra dubbla liv...? Jag drömmer om en litteraturkritik som med Hermes bevingade sandaler flyger mellan nivåerna och rör om, blandar, förvirrar, förmedlar, förändrar men inte förnekar verklighetens strukturer i den goda sakens namn.

Tatjana Brandt är litteraturkritiker och - forskare.