Jukka Mallinen: Bojkotta Gergijev!
Dirigenten Valerij Gergijev har gjort sig känd som en anhängare av Putin, ockupationen av Krim och den homofobiska ryska lagstiftningen, skriver Jukka Mallinen.
Under evenemanget Diana Drama Festival i Helsingfors har de ryska deltagarna berättat om hur de ryska kulturkontakterna med utlandet lider av Rysslands krigspolitik. En polsk översättare som i 15 år översatt en rysk dramatikers texter, vägrade att ens prata med denna på en polsk-rysk teaterträff nyligen. En ungersk regissör som blivit inbjuden till den berömda festivalen Zolotaja Maska (Gyllene Masken) besvarade inbjudan med frågan: ”Hur förhåller ni er till annekteringen av Krim?” Berömda regissörer som letten Rimas Tumanas har lagt sina regiprojekt och gästspel i Ryssland på is.
Dirigenten Valerij Gergijev har gjort sig känd som en anhängare av Putin, ockupationen av Krim och den homofobiska ryska lagstiftningen. Som en följd av det här har hans framträdanden ställts in i USA och väckt protester i London. Han petades också från ledningen av Östersjöfestivalen. I Finland har Gergijev där-emot fått uppträda i godan ro.
Kritikern Kristina Matvijenko från Moskva konstaterade under Diana Drama-festivalen att det är rätt att bojkotta Gergijev. Han är en institution och en del av etablissemanget. Hans uttalanden baserar sig inte på fria beslut, han talar inte som medborgare. Marinskij-teatern som han är knuten till är statens skyltfönster och kulturexportprodukt, och en viktig del av Putins politik.
Också Jelena Gremina, centralgestalt för den ryska dokumentärteatern och grundaren av Teater.Doc (se Isabella Rothbergs intervju i HBL 25.4) anser att Gergijev bör bojkottas. Han har sålt sig till makten, medan till exempel Zolotaja Maska bjuder den motstånd.
Matvijenko och Gremina påminde också om att regissören Andrej Mogutji har redogjort för varför han halvt av misstag kom att låta teckna sig på en stödlista för Putin, och därmed återupptagits i det internationella samarbetet.
Kritikerna frågade ändå hur långt man själv skall gå för att kunna ta sig den moraliska rätten att ställa frågor om andra aktörers position. Teatr.doc:s Ukrainadokumentär avbröts av polisen, och teatern har tvingats lämna sin scen. Varför måste just den teatern drabbas av bojkotten, frågar teateraktörerna i Moskva. De ser hur den ryska intelligentian hotas från alla håll och järnridån håller på att gå ner. Det passar makthavarna väl. Bojkotten traumatiserar också dokumentärteatern.
Den finska regissören och författaren Pirkko Saisio påpekade under en diskussion på festivalen att vi alla känner otrygghet på grund av den ryska aggressionen. Det verkar som om man på det ryska kulturfältet inte alls hade förstått vilken chock den ryska offensiven och hotet om kärnvapenkrig har inneburit inte bara för Ukraina utan också för hela grannzonen, från Rumänien till Finland. En känsla av otrygghet råder överallt inom det ryska artilleriets räckvidd.
Också Teatr.Doc måste acceptera att det finns en gräns som inte kan överskridas. Många ryska intellektuella vill två sina händer från hybridkriget med hjälp av frasen ”man skall inte blanda ihop konst och politik”. Men trots de svårigheter de själva kämpar med skulle man vänta sig en större solidaritet med det ukrainska broderfolket. Neutralitet är ingen vacker hållning: den militära aggressionen blir obönhörligen en kontext för allt kultursamarbete med Ryssland.