Mårten Westö: Jussi och Affe

Texten vibrerar av känsla, och det rikliga intervjumaterialet bidrar till att skapa ett mångbottnat porträtt av en av den finska rockhistoriens originellaste – och folkkäraste – gestalter.

Under läsningen gick tankarna också osökt till Magnus Gerttens och Stefan Bergs dokumentärfilm om Björn Afzelius som jag såg tidigare i vintras.

Filmen Tusen bitar präglades av samma respektfulla lidelse och engagemang, men i jämförelse blev bilden av huvudpersonen ändå betydligt mer distanserad, mest för att Afzelius var notoriskt ovillig att ställa upp på intervjuer eller att avslöja något om sitt privatliv – förutom i sina sångtexter. I Risainen elämä får vi däremot veta en massa intressant trivia om Juice, som att han älskade insjöseglatser, var en vass kock, en baddare på slalom och gärna gick upp redan klockan sex för att börja arbeta.

Det intressantaste är ändå att de båda artisternas liv uppvisade så många likheter.

Bägge tillhörde de stora årskullarna, hade sina rötter på landsbygden (Afzelius i småländska Hakarp, Les­kinen i bruksorten Juankoski), inspirerades av Bob Dylan, hade en problematisk relation till sin mor samt minst sagt trassliga uppväxtförhållanden (Leskinens tyranniske styvfar skapade hos honom en djupt liggande avsky mot alla auktoriteter, medan Afzelius barndom präglades av den obalanserade modern som till slut tog sitt eget liv.).

Bägge hade också sina egna väldokumenterade svagheter. I Gerttens och Bergs film framställs Afzelius stundvis som en inbiten sexmissbrukare, med nya kvinnor i varje hamn, medan Leskinen tidigt utvecklade ett alkoholberoende som kom att få ödesdigra konsekvenser (när man läser Heikkinens redogörelser för de fins­ka 1980-talsmusikernas backanaler framstår det närmast som ett under att så många av dem fortfarande är vid liv.)

Den stora skillnaden låg i inställningen till politik. Medan svensken handgripligt engagerade sig i utvecklingen i länder som Kuba och Nicaragua, förblev hans finländske kollega en skeptisk iakttagare som förhöll sig misstänksamt till samtliga politiska rörelser, både på höger- och vänsterkanten. Mot den bakgrunden är det lite småkul att läsa om pilgrimsfärden som en ung juridikstuderande från Åbo vid namn Niinistö företar sig till Leskinens studentlya i Tammerfors i mitten av sjuttiotalet. Eller att ta del av nyheten att även Erkki Tuomioja hörde till sångarens tidiga fans, vilket är en smula ironiskt med tanke på att Juice (av skatteskäl) förhöll sig mest kritisk just till socialdemokratin.

Redan i Leskinens första band Coitus int. var den energiske sociologistuderanden Mikko Alatalo den politiskt mest medvetna medlemmen, ett förmodligen inte helt lättsmält faktum för en alltmer självmedveten bandledare. Förhållandet mellan Alatalo och Leskinen tycks även i övrigt ha varit en ständig bergochdalbana – mot slutet av Juices liv återknöt de vänskapen – och just därför vore det onekligen frestande att få veta vad den ironiskt lagde rimsmeden i dag skulle ha att säga om att den forne trätobrodern plötsligt seglat högt upp på listan över potentiella kandidater för kulturministerposten i nästa regering.