Wilhelm Kvist: Att rasera är lätt
Nyss har riksdagsval hållits och det som engagerar folk allra mest är valresultatet och regeringsbildningen.
Ännu en musiktävling har inletts i Finland. Sibelius-sångtävlingen i Träskända erbjuder en chans för sångare från hela Östersjöområdet att visa vad de går för – förutsatt att de har hittat hit. Det visar sig att mestadels finländare har visat intresse och anmält sig, och att nivån är därefter. Vissa är förstås lovande, men för somliga trettioplussare verkar tävlingen vara som en sista chans att försöka slå igenom och bli känd, bland yrkesfolk och publik. När Hedvig Paulig som 35-åring deltog i tävlingen 2011 var det definitivt i sista stund, å andra sidan sjöng hon sig ända fram till seger.
Vem bryr sig om att ännu en musiktävling – ännu en höjdhoppstävling på konstens område – går av stapeln i Finland? Nyss har riksdagsval hållits och det som engagerar folk allra mest är valresultatet och regeringsbildningen, hur nästa regering ser ut och vilka beslut den nya riksdagen fattar eller låter bli att fatta.
Många förfärar sig över valresultatet och styrkeförhållandena mellan partierna och man har börjat tala om en bubbla, att helsingforsarna med fyra års mellanrum påminns om att alla inte tänker som de gör. Man har upptäckt att man tänker och röstar avsevärt annorlunda i Helsingfors än i resten av landet. Samtidigt är många på kulturfältet frestade att, av en eller annan orsak, krypa ner under täcket och blunda, kanske av rädsla för de fruktade nedskärningarna, som det förvarnats om.
När paraplyorganisationen Finlands symfoniorkestrar firar sina 50 år i dessa dagar i Lahtis är det på sin plats att höja en skål för hela kulturlivet, för alla statsfinansierade institutioner i landet och för hela statsandelssystemet som möjliggjort en orkester och teater i snart sagt varje vrå. Det är ingen självklarhet.
Antalet orkestrar, trettio stycken, förs ofta fram som en väldig summa och i förhållande till den totala befolkningen är mängden enastående. Samtidigt kan man se till hur snabbt hela systemet byggts upp. Orkestermusik har spelats i Finland sedan 1700-talet, men när topporganisationen grundades 1965 fanns det bara fyra professionella orkestrar i Finland. Tio år senare var medlemsantalet 29. En annan jämförelse: det tusentalet musiker som sysselsätts av orkestrarna lär vara mindre än motsvarande antal i Berlin, en stad mindre än Finland. Ergo: de finländska orkestrarna är relativt många men i snitt relativt små.
Behöver Finland en separat kulturminister? Nja, viktigast är nog att personen som bär ansvar för området är lyhörd och förstår att den inte kan vara expert på allt. Sen är det givetvis till fördel om man har ett gediget intresse och om man inte varje gång behöver förklara värdet till exempel av en orkester eller sångtävling.
När sparbilan faller och staten skall spara sex miljarder euro är det viktigt att minnas hur liten andel kulturbudgeten egentligen utgör. Av 53,7 miljarder i statskassan står konst och kultur för under en procent, dvs. 452 miljoner euro. Institutioner är lätta att rasera men tar oändligt lång tid att bygga upp på nytt.