Anna Lena Bengelsdorff: El sistema
El sistema i Venezuela är numera statligt finansierat. Vilken politiker tar itu med det här?
En tisdagsmorgon gick jag min vanliga stråt förbi stationen, genom Sanomahuset på väg till Arbis, min gamla skolväg då jag jobbade som lärare. Det skojiga är att när man ungefär samma tid rör sig samma väg genom stan så möter man samma människor. En del känns så bekanta att man börjar hälsa på dem.
Den här gången mötte mig en oväntad syn då jag passerat Sanomahuset. Ett sällskap på ungefär 30 dagisbarn i färggranna västar anförda av handfasta dagistanter marscherade i sluten kolonn in i Musikhuset. Så fint, tänkte jag, att faktiskt bokstavligen leda in de små i kulturens värld redan i en ålder då sinnet är mottagligt. Många barn och ungdomar är olyckliga i dag. Många har arbetslösa föräldrar och svårt att få pengarna att räcka till livets nödtorft. Dyra hobbyer är inte att tänka på. I självmordsstatistiken ligger Finland i topp när det handlar om barn. Jag betraktade den lilla ivriga truppen och undrade hur många av dem som efter några år skulle drabbas av ungdomsdepression och vara i behov av professionell hjälp och på de kostnader det skulle medföra. Och jag tänkte på vad musik kan betyda för unga växande människor.
Jag upplevde det själv när jag auskulterade i Norsen och tonåriga unga män i sista minuten kom störtande till lektionerna, alls inte efter att ha fördrivit rasten med tobak vid monumentet bakom Tyska kyrkan utan från musiksalen där musikläraren Barbro Bergkvist varje rast, utan att räkna på tid och fritid, ägnade sig åt sin lärargärning. Hur mycket psykologhjälp man här sparade in kan man bara föreställa sig. Jag har upplevt det senare i Tölö gymnasium, den fantastiska stämningen när korridorerna ekade av musik under rasterna. Jag är övertygad om att gemensamt musicerande betyder mycket mera än man har klart för sig. Vem hinner till exempel med mobbning samtidigt som man trummar eller blåser klarinett? Låt mig komma med ett seriöst förslag.
Mina tankar går till El sistema, ungdomsorkestern i Venezuela som startades för fyrtio år sedan av José Antonio Abreu. Hans stora tanke var att använda musiken som verktyg för att ge barn från fattiga förhållanden möjlighet att utvecklas och hitta goda livsvägar.
Det började i liten skala med 11 barn i ett garage, men växte snart till en omfattande verksamhet som i dag involverar 400 000 barn och unga och med sina över 100 ungdomsorkestrar och körer nått internationell uppmärksamhet. Vi vet alla att det finns mycket, skall vi kalla det ”överlopps” pengar, vilkas ägare mer än gärna skulle göra av med dem om de bara kom på till vad. ”El sistema Finlandia” är en utomordentlig möjlighet. Generositet är ju något som betyder minst lika mycket för givaren som för mottagaren, i det här fallet både glädje och gott samvete.
På Norsens stora jubileumsfest betraktade jag Barbro Bergkvist, numera pensionär, och insåg att till det viktigaste jag lärde mig under året då jag auskulterade var det hon stod för, en brinnande entusiasm och en känsla för musikens kraft att få oss att utvecklas som människor.
El sistema i Venezuela är numera statligt finansierat. Vilken politiker tar itu med det här?
Skribenten har verkat som lärare i historia, nationalekonomi, samhällslära och humanekologi.