Fredrik Sonck: Tystnaden växte i styrka
Tranströmer är lätt att möta, metaforerna är så självklara och ändå så oväntade, bilderna av det obegripliga så gripbara.
Av Tomas Tranströmer kan man citera nästan vad som helst. Hela hans litterära produktion går att läsa på ett par timmar, men nivån är genomgående skyhög. Då jag på måfå slår upp en sida i hans samlade dikter faller mina ögon på dessa rader:
Ett stilleben av timmerstockar på snön gjorde mig tankfull.
Jag frågade dem:
"Följer Ni med till min barndom?" De svarade "ja".
Inne bland snåren hördes ett mummel av ord på ett nytt språk:
vokalerna var blå himmel och konsonanterna var svarta
kvistar och det talade så sakta över snön.
Men reaplanet nigande i sitt dåns kjolar
fick tystnaden på jorden att växa i styrka.
Ganska passande så här i slutet av mars, tänker jag. Dikten i fråga heter Dagsmeja och har ingått i samlingen Den halvfärdiga himlen från 1962. Bara de sista raderna citeras ovan.
Som så många andra har jag en speciell relation till Tomas Tranströmer, född den 15 april 1931, död den 26 mars 2015. Jag tror det handlar om hans förmåga att bända i existensens sprickor och glipor. Och om hans väldiga tillgänglighet. Tranströmer är lätt att möta, metaforerna är så självklara och ändå så oväntade, bilderna av det obegripliga så gripbara.
Tranströmers eget liv innehöll, precis som hans poesi, både det vardagliga och det fantastiska.
Å ena sidan: uppväxt, skärgårdssomrar, litteraturstudier, psykologutbildning, familj, barn och arbete i den svenska välfärdsstatens tjänst, först på en anstalt i Linköping, senare på Arbetsmarknadsinstitutet i Västerås.
Å andra sidan: genombrottet som poet 1954, det med åren allt mer unisona erkännandet, och sedan stroken och den påföljande afasin som i ett slag gör det svenska språkets kanske största trollkarl stum – aldrig har väl ett öde varit mer ironiskt, eller brutalt. Till slut nobelpriset 2011. Och trots att Svenska akademien i mångas ögon gett världens främsta litterära utmärkelse till lite väl många svenskar, var det få som ifrågasatte valet av Tranströmer.
Det har naturligtvis att göra med att hans betydelse är så allmänt erkänd, också utanför norden. Så här säger författaren, litteraturvetaren och akademiledamoten Kjell Espmark till TT:
”Han är bland de ytterst få svenskar som haft någon betydelse för världslitteraturen. Du kan nämna Swedenborg, Strindberg, och så har du Tomas Tranströmer. Andra, som Selma Lagerlöf, har varit mycket lästa men de har inte satt några spår direkt hos andra författare, men det har Tomas gjort. Du hittar poeter från Joseph Brodsky till den kinesiske poeten Bei Dao. Alla har de lärt av honom.”