Fredrik Sonck: Pliktskyldigt
Att konstfältet generellt sägs sympatisera med vänstern är ingen nyhet, och tar man en titt på valprogrammen återspeglas detta också i dem.
Partiernas valprogram är knappast platsen för längre ideologiska resonemang om konstens plats i samhället. Förutom några grova idéer om vad man eventuellt kan tänka sig att satsa på och några formuleringar om hur viktigt det är med kultur, håller sig partierna på armslängds avstånd från alla innehållsdiskussioner. Bara Sannfinländarna uttrycker något mer specifikt om kulturens ideologiska funktion: en genuint reaktionär idé om landsbygden som den finska kulturens vagga och identitetsbyggets orubbliga stenfot.
Det ska ändå sägas att partierna nog håller sig med kulturpolitiska program och dokument av olika årgång, som säkert kan ge en annan bild av deras kulturintresse. Det valprogrammen säger är närmast vilken relativ vikt ett parti i slutändan vill ge frågor om konst och kultur – inför valet, på ett begränsat utrymme, i relation till andra frågor.
Att konstfältet generellt sägs sympatisera med vänstern är ingen nyhet, och tar man en titt på valprogrammen återspeglas detta också i dem. Det parti som ger kulturen överlägset mest utrymme och som listar flest konkreta åtgärder är Vänsterförbundet, medan Samlingspartiet i princip inte ägnar kulturen ett ord.
Hos övriga partier verkar kulturfrågorna ofta vara inordnade i en instrumentell kontext om hur kultur på olika sätt är nyttigt för medborgaren – på samma sätt som motion eller socialt umgänge (eller, varför inte, tandtråd?). Ofta avhandlar partierna kulturen med formuleringar som klingar mer än lovligt pliktskyldigt, utan att förpliktiga till ett jota.
Det Vänsterförbundets motståndare i och för sig kunde hävda är att VF:s kulturpolitik bygger på en ekonomisk politik som ingen annan vill ställa upp på, och att förutsättningarna för att partiet skulle få gehör för sina förslag efter valet är minimala. Inte ens en valframgång i storleksordningen fördubbling skulle nödvändigtvis räcka till. Motståndarna påminner också gärna om att partiordförande Paavo Arhinmäki själv var kulturminister för mindre än ett år sedan och ändå inte hade muskler nog att förhandla fram de ökade anslag partiet talar för.
Å andra sidan är det demokratiskt osunt att säga att ambitionen alltid måste motsvara förmågan. Och när det gäller kulturpolitiken är det osanning att säga att det saknas alternativ, eller att alla partier säger ”samma sak”.