Henrik Jansson: ”Ni ville intervjua mig”
I Sverige har hela den politiska färgskalan bildat en benhård front mot Sannfinländarnas syskonparti Sverigedemokraterna.
Ni ville intervjua mig, då får ni ge mig pröjs!
Sen kan ni skriva smörja så upplagorna höjs.
Och vill ni inte pröjsa då har jag inte tid,
för jag ger fan i Femina! Madame, far i frid.
Så diktade och sjöng Cornelis Vreeswijk på skivan Istället för vykort (1973), och frilade samtidigt utan att hymla samspelet mellan den gula pressen och artistskrået. Något behov av att på minsta sätt försköna sin egen roll i balansgången hade han inte heller.
Timo Soini kan förmodligen inte dikta ihop sångtexter (fast vem vet?), och liksom de flesta politiker förskönar han gärna, men han kan liksom Cornelis vägra att ge intervjuer åt dem han inte gillar – inför riksdagsvalet snarast en del finlandssvenska dagstidningar, med HBL i spetsen.
Hans påpekande att han ju inte behöver tala med journalister han upplever som fientliga är kanske ett tecken på att han inte längre har samma vind i ryggen som under de mest framgångsrika åren. Men som jag ser det borde det intressanta ändå inte alls vara vem han och hans parti vill tala med, utan vem som vill tala med dem. Och då kan man fråga sig varför HBL eller någon annan finlandssvensk tidning över huvud taget skulle öppna sina spalter.
Vid det här laget är Sannfinländarnas politiska linje välbekant, liksom också att den under de senaste åren – trots att Soini själv försökt framstå som regeringsduglig – knappast utvecklats i någon mer konstruktiv riktning.
Så vill verkligen seriösa dagstidningar göra personintervjuer med en man som via sitt parti vill förbjuda aborter, eliminera ulandshjälpen, stänga Finlands gränser för invandrare, avskaffa stödet för förnybara energiformer, skära i stödet till kulturen, och i slutändan förvandla Finland till ett enspråkigt finskt land.
Det är knappast speciellt relevant att så här inför riksdagsvalet ge honom ytterligare synlighet.
I Sverige har hela den politiska färgskalan bildat en benhård front mot Sannfinländarnas syskonparti Sverigedemokraterna, och pressen ser också via en outtalad överenskommelse till att de får så lite gratisreklam i medierna som möjligt.
Den attityden skulle jag gärna se mer av också hos oss. Jag sätter i de flesta sammanhang värde på begrepp som rättvisa och tolerans, men nu förstår jag faktiskt inte varför jag skulle behöva odla min tolerans i förhållande till ett parti som förutom den tidigare nämnda skamlistan också fört fram åsikten att Aleksis Kivi ju skrev sina böcker i armod – och att det alltså bara är kontraproduktivt och slösaktigt att dela ut statliga stöd åt författare.
Om jag trots allt fick uppdraget att intervjua någon av de sannfinländare som dragit upp den kulturpolitiska linjen skulle jag fråga om de också läst denne Kivi som de så gärna talar om. Och om de vet att han trots sitt armod hade fördelen av att redan under sin barndom få lära sig både svenska och finska.