Pia Ingström: Korv nog för en liten grill

”Hur kunde kärleken göra så ont då den inte hade någon massa eller några vassa kanter?” Det är en bra fråga och ett bra uttryck för den bakvända charmen hos Harry som ställer den.

Harry är huvudpersonen i H.M. Forss roman Cannabis, baby! som författaren själv gav ut i somras och – av blygsel, trots eller annan orsak – vägrade skicka mig ett recensionsex av. Han marknadsförde den på Facebook och sålde den själv. Yles Kulturtimmen gjorde ett inslag om den. Hade jag haft vägen förbi något av Forss popup-försäljningstillfällen i stadens parker hade jag köpt den, men jag hade annat för mig och så kom hösten med mera av samma.

Naturligtvis låg det ändå ett exemplar på en kollegas skrivbord och skräpade, och när larmet från viktigare böcker och bråkigare författare stillnat för ett kort tag i mars läste jag den. Den visade sig vara skriven med god språk- och stilkänsla, och till råga på allt rolig.

Forss har tidigare gett ut en hyfsad reportagebok om Iran, De säger att de känner gud, men de ljuger (2011), och jobbat som journalist. Såvitt jag förstår var Cannabis, baby! det första fiktiva försöket av honom som getts offentlighet. Till jul gladde han bloggosfären med en novell, gammaldags kiosklitterär pornografi som satt klockrent i sin opretentiösa genre.

Också Cannabis, baby! är ett väl utfört litet nummer, fast svårare att genrebestämma. Finlandssvensk sedekomedi med relationstips? Sedelärande berättelse för nördar? Ungdomsbok för ovuxna 30-plus-pojkar?

Harry är trist, harmlös, lätt deprimerad och ännu inte medelålders. När han blir uppsagd från ett inhopparjobb på FNB som han skött med samma ljumma intresse som han verkar begå resten av sitt liv, tror han att detta är slutet eftersom han nu kommer att bli utslagen och svälta ihjäl. Sen inser han att lösningen är att börja odla cannabis i mormors bastu i Västnyland. Till sin uppriktiga förvåning finner han också kärleken, i byns handelsbod. Först går det mycket bra, sen mycket illa, av orsaker som alla utom Harry kan räkna ut från början.

Han är nämligen inte så väl rustad för att manövrera i den sociala och emotionella dimensionen av verkligheten, eller ”tolka medmänskliga signaler”, som berättaren uttrycker saken. ”Kanske var han snudd på autistisk, kanske var han bara dum; det var ingen som hade utrett det desto vidare.” Finessen är att författaren inte heller utreder det desto vidare, han bara beskriver Harrys framfart med en kunnigt underskruvad noggrannhet, komiskt men inte kallt.

Cannabis, baby! berikar den finlandssvenska prosan både som arbetsplatsskildring och opsykologiskt personporträtt, fast det hortikulturella entusiasmerar berättaren mer än det journalistiska. Som kritiker är jag trött på böcker med formella pretentioner större än resultatet, högspända poetiska broderier på prosan, experiment utan tanke, mera språk än idé, mycket grill och lite korv. Här finns det rikligt med charkvara på den lilla grillen, och i sådana fall är jag alltid beredd att fria hellre än fälla.

Sensmoralen är inte kristallklar (utom att man som kritiker borde läsa allt genast, vilket inte går att förverkliga). Men Harry är nog läraktig, bara han får tid på sig att processa all den information som världen, ”kaotisk och hopplös”, vräker över honom. Dessutom finns ju den där mirakelchansen till räddning genom att kvinnor, som en mig närstående man uttryckt saken, ”kan vara så obegripligt goda och förstående”.